Negri: Den offentliga sfären, arbetet och multituden

---

Kategori: Autonomi och operaism

Motståndstrategin i Empire

Jag blir förbryllad när jag ställs inför frågan om allmänningen. Varenda gång jag försöker ägna mig åt detta tema flyr det - jag vet inte varför - åt alla håll, eftersom det är så rikt på moderna och gamla förslag... I själva verket är varje försök att urskilja det från det privata, staten eller det offentliga i den franska bemärkelsen, nästan omöjligt, åtminstone för mig och för hur mitt huvud fungerar. Därför påstår jag inte att jag har någon slutgiltig definition och jag reserverar mig mot strategidefinitioner.

Allmänningen är något som undgår alla marxska positiva definitioner av vad som produceras. För mig - och jag är och förblir marxist - är allmänningen abstrakt arbete, det vill säga den helhet av arbetets produkter och energier som kapitalet tillägnar sig och som sålunda blir allmänna. I grund och botten är den resultatet av värdelagen. Det är kapitalismen som skapar allmänningen. I Marx finns det ingen uppfattning om en förkapitalistisk allmänning (det finns ju allmänningar, men de är inte produktiva). Om vi vill föra in den under en modern uppfattning måste vi acceptera denna definition av allmänningen som abstrakt arbete: ackumulerat, förenat till ett helt. Men abstrakt, ackumulerat, sammanfört arbete är aldrig blott en kvantitet - en ekonomisk kvantitet - utan en helhet av relationer, vilka präglas av exploatering; eller snarare hierarkiska relationer, arbetsdelningsscheman, organisering och social utbredning av maktfunktioner, reproduktiva förutsättningar, konsumtionskapaciteter, etc.

Uppenbarligen måste vi börja tänka på detta abstrakta, allmänna, som något som är "exploateringsallmänning". Frågan om allmänningen - och det är här jag börjar bli förvirrad eftersom det alltid är samma ord som används - är hur man kan undandra allmänningen från exploatering. Vi är alla gemensamt exploaterade. Allmänningen som något oexploaterat har framförts tusen gånger av alla utopister beträffande till exempel globala varor som luft, vatten och så vidare. Nej, sådant luft och vatten finns inte längre. Det finns luft och vatten som alltmer exploateras, absorberas, koloniseras, tvingas att producera, förvandlas till profit och endast på detta sätt blir allmänningar. Den väldiga kapitalistiska expansionen innebär att den som tar skogar, tillägnar sig luft och biologiska omvandlingar, i sin tur kommer att produceras av regnskogen. Detta är globalisering: det som gör den regnskog gemensam, som aldrig annars skulle varit det för mig.

I så fall blir problemet att befria allmänningen från exploatering. Vad innebär det? Först och främst måste vi medge att kapitalet, genom abstrakt arbete, har satt oss i denna - så att säga - lyckliga situation, där vi kan tala om allmännigen. Det fanns ingen allmänning innan kapitalet. Det fanns ingen allmänning innan den kapitalistiska historien påförde den. Jag måste alltså undersöka hur denna allmänning - som i stort motsvarar det offentliga rummet, det offentliga rummets historia - fungerar. Det finns nämligen en modern produktion av det offentliga rummet som är disciplinär, det vill säga en produktion organiserad av förmågan att utöva makt över individer, att allmänt sätta individer i arbete, att påföra ett allmänt mått på deras arbete. Detta mått är så allmänt att allt kapital (Marx kapital och kapitalismen överlag) baseras på ett abstrakt temporalt mått, som konstituerar arbetets allmänhet [comunanza]. Vår världs postmoderna produktion, som kännetecknas av kapitalets investering av liv, blir ett sätt att utvidga kontrollen inte bara över individer, utan även över befolkningar. När vi talar om myllret, gör vi så inför denna allmänna kolonisering av livet.

Varför börjar vi prata om myllret och framställer problemet med allmänningen, vid denna - enligt min mening - fortfarande förvirrande punkt? Till exempel har den klassiska operaistiska traditionen experimenterat med att försöka subjektivera det abstrakta arbetet. Ett av de fundamentala elementen av denna allmänningsdynamik, av den allmänna exploateringen av allmänningen, hade praktiskt taget blivit arbetarklassen. Arbetarklassen var detta försök att subjektivera en rad allmänna strukturer inom den kapitalistiska abstraktionen, inom de kapitalistiska exploateringsrelationerna. Vi brukade kalla det den kapitalistiska relationen, denna generella relation som å ena sidan ser kapitalistens [padrone], entreprenörens och kapitalet som sådants subjektivitet. Å andra sidan finns arbetarklassen, ur vilken man inte kan urskilja ett enda särdrag, man ser endast till dess förmåga att inställa sig inom en lönerelation, det vill säga en kvantitativ relation, en kapacitet att dela upp denna produktiva allmänning. Lönen var förmågan att ta en del av den gemensamma produkten. Allt detta bevarade den uppfattningen om allmänningen och arbetarklassen hade som sitt huvudsakliga mål att förvalta [gestire] den. Socialismen representerades som förvaltningen av denna allmänning enligt arbetarklassens behov, inte särskilt annorlunda från hur kapitalet gjorde det, vilket antyder att den användes för att reproducera systemet. Jag förstår inte distinktionen mellan offentligt och privat utifrån denna situation, eftersom jag inte tror att offentligt eller privat för ögonblicket kan identifiera alternativ till den kapitalistiska allmänning som är den enda vi har. Konceptet om myllret kan endast dyka upp när denna process grundval (det vill säga exploateringen av arbete och dess maximala abstraktion) blir något annat: När arbete börjar betraktas av subjekten i denna process som något som inte längre direkt kan exploateras.

Vad är detta arbete som inte längre direkt exploateras? Oexploaterat arbete är kreativt arbete, immateriellt, konkret arbete, som uttrycks i sig. Men, kanske ni säger, exploateringen finns ju fortfarande där! Självfallet gör den det, men den är exploatering för helheten av denna kreation, den är exploatering som har brutit med allmänningen och inte längre ser den som en delad substans - En substans producerad av arbete, av abstrakt arbete, som delas upp mellan kapitalist och arbetare och strukturerar makt och exploatering. Idag kan kapitalet inte längre exploatera arbetaren, utan endast samarbetet mellan arbetare. Idag har kapitalet inte längre den inneboende funktion, genom vilken det blev själen i allmänningsarbetet, som skapade den abstraktion, inom vilken framstegen gjordes. Idag är kapitalet parasitiskt eftersom det inte längre är inuti, utan utanför myllrets kreativa potential. Det är därför som det krigar för att fullända sin kontroll. Krig är ett fundamentalt och destruktivt element, som representerar dess parasitiska natur. Det är ett element som vill bygga den kapitalistiska allmänningen, som vill återuppbygga kapitalets organisation - folket, det globala folket, det demokratiska folket som Bush pratar om - i detta försök att återinternalisera allmänningen. Arbete som aktivitet å andra sidan är vad som konstituerar myllret, ett myller av singulariteter som är kreativt. Som ni ser medför allmänningen hemsk förvirring, eftersom jag inte riktigt kan definiera det.

Om jag å andra sidan började prata om allmänningen som bas, skulle jag till och med kunna göra det. Tvivelsutan är det nästan omöjligt att idag definiera kreativt arbete utan att börja från allmänningen, arbetets aktiva allmänning, det vill säga den allmänning som konstrueras av kreativa singulariteters samarbete. Att detta är nästan omöjligt är det uppenbart att alla institutionella ekonomer idag gång på gång säger: Det är externa ekonomier, transaktionsekonomier, all denna ackumulation av intelligens, kulturellt utbyte som konstituerar värdeproduktionens bas. Men denna bas finns inte om den inte går igenom singulariteternas potential, för att varje gång levandegöra den som tillhandahållande av levande arbete.

Analysen av samarbete bekräftar vad jag sa tidigare. Samarbetet självt är en del av det singulära arbetets kreativitet. Det är inte längre något som påförs utifrån. Vi är inte längre i den fas av kapitalistisk ackumulation, som även har en funktion att konstruera arbetarnas arbetspotential. Singulariteter av och i myllret har antagit samarbetet som deras arbetes kvalitet. Samarbete - och allmänningen - som en aktivitet kommer före kapitalistisk ackumulation. Därför har vi en allmänning som är ekonomins bas, i den mån den ses som detta element av integration av produktionen av singularitet inom myllret. Exempel på detta kan vara nätverk och alla konsekvenser av att definiera allmänningen som nätets fenomenologi.

Antonio Negri

Från konferensen Den offentliga sfären, arbetet, myllret: Motståndstrategin i Empire med Toni Negri, Paolo Virno. Koordinator Marco Bascetta.