Karl Marx - Varans två faktorer: bruksvärde och värde

Kategori: Studiecirkeltexter

1. Varans två faktorer: bruksvärde och värde (värdesubstans och värdestorlek)

I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", [1] den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan.

Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak. [2] Det är här inte heller fråga om hur saken tillfredsställer det mänskliga behovet, om omedelbart som livsmedel, dvs. som förbrukningsartikel, eller på en omväg, som produktionsmedel.

Varje nyttigt ting, såsom järn, papper osv., är att betrakta ur två synpunkter, med hänsyn till kvalitet och till kvantitet. Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet. [3] Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.

Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde. [4] Men denna användbarhet svävar inte i luften. Betingad av varukroppens egenskaper existerar den inte utan densamma. Varukroppen själv, såsom järn, vete, diamant osv., är därför ett bruksvärde eller en nyttighet. Denna dess karaktär är inte beroende av om det kostar människan mycket eller litet arbete att utnyttja dess bruksegenskaper. När det gäller bruksvärden, förutsätts alltid en bestämd kvantitet, såsom dussin ur, alnar linne, ton järn osv. Varornas bruksvärden lämnar material till en självständig forskningsgren, varukunskapen. [5] Bruksvärdet förverkligas endast i användningen eller konsumtionen. Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet.

Bytesvärdet uppträder framförallt som det kvantitativa förhållande, den proportion, vari ett slags bruksvärden utbyts mot ett annat slags bruksvärden, [6] ett förhållande, som ständigt växlar med tid och plats. Bytesvärdet förefaller därför som något tillfälligt och helt och hållet relativt, ett inre, immanent bytesvärde (valeur intrinsèque) hos varan, alltså som en contradictio in adjecto. [7] Vi skall betrakta saken närmare.

En viss vara, t.ex. ett quarter vete, utbyts mot x pund läderfett eller y alnar siden eller z uns guld osv., kort sagt, mot andra varor i de mest olika proportioner. Vetet har alltså inte bara ett, utan en mångfald bytesvärden. Men då x pund läderfett liksom y alnar siden och z uns guld utgör bytesvärdet för ett quarter vete, måste x pund läderfett, y alnar siden, z uns guld osv. kunna ersättas med varandra eller med lika stora bytesvärden. Därav följer för det första: Gällande bytesvärden för en och samma vara uttrycker en likhet. För det andra: Bytesvärdet kan över huvud taget endast vara uttryckssättet, "uppenbarelseformen" för ett däri urskiljbart inre värde.

Vi tar ytterligare två varor, t.ex. vete och järn. Vilket deras utbytesförhållande än är, kan det alltid framställas i en ekvation, i vilken ett givet kvantum vete sättes lika med ett visst kvantum järn, t.ex. ett quarter vete = a centner [8] järn. Vad innebär denna ekvation? Att något gemensamt och av samma storlek existerar i två olika ting, i 1 quarter vete och likaledes i a centner järn. Bägge är alltså lika något tredje, som i och för sig varken är det ena eller det andra. Vart och ett av dem bägge måste, såvitt de är bytesvärden, kunna reduceras till detta tredje.

Ett- enkelt geometriskt exempel åskådliggör detta. För att bestämma och jämföra rätlinjiga figurers ytinnehåll upplöser man dem i trianglar. Triangeln själv reducerar man till ett uttryck, som är alldeles olika dess synbara figur - halva produkten av bas och höjd. På samma sätt reducerar man varornas bytesvärden till något gemensamt, varav de representerar ett mer eller ett mindre.

Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärden. Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion. Eller, som den gamle Barbon säger:

"Den ena varusorten är lika god som den andra, om deras bytesvärden är lika stora. Det existerar ingen differens eller distinktion mellan ting med lika stora bytesvärden." [9] Som bruksvärden är varorna framförallt av olika kvalitet, som bytesvärden kan de endast vara av olika kvantitet och innehåller alltså då inte en enda atom bruksvärde.

Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde. Det är inte längre fråga om bord eller hus eller garn eller något annat nyttigt ting. Arbetsproduktens hela struktur är utplånad. Nu är det inte heller fråga om en produkt av snickararbete eller byggnadsarbete eller spinneriarbete eller eljest av något bestämt produktivt arbete. Med arbetsproduktens nyttokaraktär försvinner också nyttokaraktären av de däri representerade arbetena, och samtidigt försvinner de olika konkreta formerna av dessa arbeten, vilka nu inte längre går att skilja från varandra utan alla är reducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligt arbete.

Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum [k]. Ingenting annat återstår av dem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete, dvs. förbrukning av mänsklig arbetskraft utan hänsyn till formen för dess förbrukande. Dessa ting uttrycker nu endast ett: att vid dess produktion mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbete anhopats. Såsom kristaller av denna för dem alla gemensamma, samhälleliga substans utgör de värden - varuvärden.

I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nubestämdes. Det gemensamma, som framträder i utbytesförhållandet eller i varans bytesvärde, är alltså dess värde. Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller manifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoende av denna form.

Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans", somdäri innehålls, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mäts med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar osv.

Om värdet av en vara bestäms av den under produktionen förbrukade arbetsmängden, kan det synas, som om en vara skulle bli desto värdefullare, ju latare och oskickligare dess tillverkare är, enär han har behövt så mycket mer tid för dess förfärdigande. Men det arbete, som bildar värdenas substans, är samma mänskliga arbete, förbrukandet av en och samma mänskliga arbetskraft. Samhällets sammanlagda arbetskraft, som yttrar sig i varumarknadens värden, gäller här som en och samma mänskliga arbetskraft, ehuru den består av otaliga individuella arbetskrafter. Var och en av dessa individuella arbetskrafter är samma mänskliga arbetskraft som varje annan, såvitt den äger karaktären av en samhällelig genomsnittsarbetskraft och alltså vid produktionen av en vara endast behöver använda den i genomsnitt nödvändiga eller samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid, som behövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i England t.ex. blev kanske hälften så mycket arbete tillräckligt för att förvandla ett givet kvantum garn till väv. Den engelske handvävaren behövde i själva verket för denna förvandling samma arbetstid som förr. Men produkten av hans individuella arbetstimme utgjorde nu inte mer än en halv samhällelig arbetstimme och gav därför endast hälften av det tidigare värdet.

Det är alltså endast den samhälleligt nödvändiga arbetskvantiteten eller den för framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som bestämmer dess värdestorlek. [10] Den enskilda varan är här i det hela taget att betrakta som genomsnittsexemplar av sin art. [11] Varor, som innehåller lika stora arbetskvanta, eller som kan framställas under lika lång arbetstid, har därför samma värdestorlek. Värdet av en vara förhåller sig till värdet av varje annan vara, som den för den ena varans produktion nödvändiga arbetstiden förhåller sig till den för den andras produktion nödvändiga arbetstiden. "Som värden är alla varor endast bestämda mått på kristalliserad arbetstid." [12]

En varas värde skulle därför bli konstant, om den för produktionen nödvändiga arbetstiden vore konstant. Men den sistnämnda växlar med varje växling i arbetets produktivkraft. Arbetets produktivkraft bestäms av mångahanda omständigheter, bl.a. av arbetarens genomsnittliga skicklighet, vetenskapens utveckling och tekniska användbarhet, produktionsprocessens samhälleliga kombination, produktionsmedlens omfattning och effektivitet samt av naturförhållandena. Samma kvantum arbete åstadkommer t.ex. under en gynnsam årstid 8 bushel [13] vete, under en ogynnsam endast 4. Samma kvantum arbete levererar mer metall ur en högprocentig än ur en lågprocentig gruva osv. Diamanter är sällsynta i jordskorpan, och att finna dem kostar därför i genomsnitt mycken arbetstid. Följaktligen representerar de mycket arbete inom en liten volym. Jacob betvivlar, att guld någonsin har betalt sitt fulla värde. [20] Ännu mer gäller detta om diamanter. Enligt Eschwege hade det totala 80-åriga utbytet av de brasilianska diamantgruvorna ännu år 1823 inte uppnått samma pris som den 1 1/2 -åriga genomsnittsprodukten av de brasilianska socker- eller kaffeplantagerna, ehuru det representerade mycket mer arbete, alltså mer värde. Om gruvorna vore mer givande, skulle samma arbetskvantum resultera i fler diamanter, och deras värde skulle sjunka. Om det lyckas att med ringa arbete förvandla kol till diamant, så kan diamantens värde bli lägre än tegelstenens. I allmänhet: ju större arbetets produktivkraft är, desto mindre den för en artikels tillverkning behövliga arbetstiden, desto större dess värde. En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt mot produktiviteten av det arbete, som tar gestalt i varan. [14]

Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara värde. Detta är fallet, om dess nytta för människan inte förmedlas av arbete. Så t.ex. luft, orörd mark, naturlig äng, vildväxande skog osv. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. [Och inte bara rätt och slätt för andra. Medeltidsbonden producerade skattespannmål för feodalherren, tiondespannmål för prästen. Men varken skattespannmål eller tiondespannmål blev varor, fastän de var producerade för andra. För att bli vara måste produkten genom utbytet överföras till den, som skall nyttja den som bruksföremål.] [15] Sist och slutligen kan inget ting ha värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också arbetet däruti förbrukat utan nytta, räknas inte som arbete och bildar därför inget värde.

Noter

[1] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. Sthlm 1943, s. 13.

[2] "Begär inbegriper behov; det är den andliga aptiten, lika naturlig som hungern för kroppen... De flesta tings värde består däri, att de tillfredsställer andliga behov." (Nicholas Barbon: "A Discourse on coining the new money lighter. In answer to Mr Locke's Considerations etc.", London 1696, s.2, 3).

[3] "Tingen har ett inneboende intrinsick vertue" (en hos Barbon speciell beteckning för bruksvärde), "som överallt är detsamma liksom magnetens egenskap att dra till sig järnet". (N. Barbon, a. a., s. 16). Magnetens egenskap att attrahera järn blev nyttig, först då man med dess hjälp hade upptäckt den magnetiska polariteten.

[4] "Det naturliga värdet (worth) av varje ting består i att det är ägnat att tillfredsställa det mänskliga livets nödvändiga behov eller bekvämlighet." (John Locke: "Some Considerations on the Consequences of the Lowering of Interest. 1691" i "Works, ed. London 1777", vol. II, s. 28). På 1600-talet finner man ännu ofta hos engelska skriftställare "worth" för bruksvärde och "value" för bytesvärde, helt i det språks anda, som älskar att beteckna det konkreta tinget germanskt och det abstrakta romanskt.

[5] I det borgerliga samhället härskar den fictio juris, att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.

[6] "Värdet bestar i det förhållande, i vilket ett ting bytes mot ett annat, en bestämd mängd av en produkt mot en bestämd mängd av en annan." (Le Trosne: "De l¹Intérêt Social. Physiocrates, ed. Daire, Paris 1846", s. 889).

[7] "Ingenting kan ha ett inre bytesvärde." (N. Barbon, a. a. s. 16) eller som Butler säger: "The value of a thing is just as much as it will bring." (Ett ting är värt så mycket som det inbringar.) [19]

[8] centner, förk. ctr, förr allmänt använd handelsvikt. IB

[9] "One sort of wares are as good as another, if the value be equal. There is no difference or distinction in things of equal value." - Barbon fortsätter: "Bly eller järn för 100 p.st. har samma bytesvärde som silver eller guld för samma belopp." (a. a., s. 53 o.7).

[10] Not till 2:a upplagan: "The value of them (the necessaries of life) when they are exchanged the one for another, is regulated by the quantity of labour required, and commonly taken in producing them." ("värdet av bruksföremål, då de utbytes mot varann, är bestämt genom mängden av för deras produktion nödvändigt krävt och i allmänhet använt arbete.") - ("Some Thoughts on the Interest of Money in general, and particularly in the Public Funds etc.", London, s. 36, 37). Denna märkliga anonyma skrift från förra århundradet är odaterad. Av innehållet framgår dock, att den utkommit under Georg II, omkring 1739 eller 1740.

[11] "Alla produkter av samma art bildar egentligen blott en enda massa, vars pris bestäms generellt och utan hänsyn till de speciella omständigheterna." (Le Trosne, a. a., s. 893).

[12] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s.17. (Citatet uteslutet ur franska upplagan. I sv. uppl. står bytesvärde. I.B.)

[13] bushel, engelskt rymdmått för torra varor = 1/8 quarter. IB

[14] I 1:a upplagan följer här: Vi känner nu värdets substans. Det är arbetet. Vi känner dess storleksmått. Det är arbetstiden. Dess form, som karakteriserar värdet just som bytesvärde, återstår att analysera. Dessförinnan måste dock de redan funna bestämningarna något närmare klargöras.

[15] Jag skjuter in denna parentes för att undanröja ett ofta förekommande missförstånd, nämligen att varje produkt, som konsumeras av någon annan än producenten, för Marx skulle gälla som vara. F. E.