Karl Marx och Friedrich Engels - Kommunistiska manifestet

Kategori: Studiecirkeltexter

Borgare och proletärer

Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt, förtryckare och förtryckta, stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig uppdelning i sociala positioner. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer och slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom i nästan alla dessa klasser återigen särskilda indelningar.

Det ur det feodala samhällets undergång framträdande moderna borgerliga samhället har inte upphävt klassmotsättningarna. Det har bara satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandes och nya former för kampen i de gamlas ställe.

Vår epok, bourgeoisiens epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisie och proletariat.

[…]

De vapen med vilka bourgeoisien slagit feodalismen till marken, riktar sig nu mot bourgeoisin själv. Men bourgeoisien har inte bara smitt de vapen som ska bringa den döden; den har också frambringat de män som ska föra dessa vapen - de moderna arbetarna, proletärerna.

I samma utsträckning som bourgeoisien, det vill säga kapitalet, utvecklas, i samma utsträckning utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som bara lever så länge som de finner arbete och som bara finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som måste sälja sig styckevis, är en vara som varje annan handelsartikel och därmed på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens svängningar.

Proletärens arbete har genom maskinanvändningens utbredning och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren. Han blir enbart ett tillbehör till maskinen, som man bara begär de enklaste, enformigaste och lättlärdaste handgrepp av. De kostnader som arbetaren förorsakar inskränker sig därför nästan bara till de livsmedel som han behöver för sitt uppehälle och fortplantning av sitt släkte. En varas pris, alltså även arbetets, är lika med dess produktionskostnader. I samma grad som arbetets vedervärdighet ökar, sjunker därför lönen. I samma utsträckning som maskinanvändningen och arbetsdelningen tilltar, i samma utsträckning ökar dessutom arbetsmängden, vare sig det sker genom arbetstidens förlängning, ökning av det arbete som krävs under en viss tid eller höjning av maskinernas hastighet och så vidare.

Den moderna industrin har förvandlat den patriarkale mästarens lilla verkstad till industrikapitalistens stora fabrik. Arbetarmassorna, ihopträngda i fabriken, organiseras som soldater. De ställs som meniga industrisoldater under uppsikt av en fullständig hierarki med underofficerare och officerare. De är inte bara borgarklassens, borgarstatens trälar, utan de trälbinds också dagligen och stundligen av maskinen, förmannen och framför allt av den enskilde borgerlige fabrikanten själv. Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.

Ju mindre det manuella arbetet kräver skicklighet och kraft, det vill säga ju mer den moderna industrin utvecklas, desto mer trängs männens arbete undan av kvinnors och barns arbete. Köns- och åldersskillnader har inte Längre något socialt värde för arbetarklassen. Det finns nu bara arbetsinstrument, som allt efter ålder och kön orsakar olika kostnader.

När arbetarens utsugning genom fabrikanten så till vida är slut att han fatt sin arbetslön kontant utbetald, så kastar sig bourgeoisiens andra delar över honom, husägaren, krämaren, pantlånaren och så vidare. De hittillsvarande medelstånden, de små industriidkarna, köpmännen och rentiärerna, hantverkarna och bönderna, alla dessa klasser sjunker ned i proletariatet, dels därför att deras lilla kapital inte räcker till för storindustrins verksamhet och dukar under i konkurrensen med de större kapitalisterna och dels därför att deras speciella färdigheter görs värdelösa genom nya produktionssätt. Så rekryteras proletariatet ur befolkningens alla klasser.

Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier. Dess kamp mot bourgeoisien börjar med dess existens. I början kämpar de enskilda arbetarna, sedan arbetarna i en fabrik och sedan arbetarna inom samma bransch på en ort mot den enskilde borgaren, som direkt utsuger dem. De riktar inte bara sina angrepp mot de borgerliga produktionsförhållandena, utan även mot själva produktionsinstrumenten; de förintar de utländska konkurrerande varorna, slår sönder maskinerna, sticker fabrikerna i brand och försöker återvinna den medeltida arbetarens förlorade ställning.

Under detta stadium utgör arbetarna en över hela landet utspridd och genom konkurrensen splittrad massa. Arbetarnas sammanhållning som massa är ännu inte följden av deras egen förening utan snarare följden av bourgeoisiens sammanslutning, som för att uppnå sina egna politiska mål måste sätta hela proletariatet i rörelse och ännu så länge kan göra detta. På detta stadium bekämpar proletärerna alltså inte sina fiender, utan sina fienders fiender, den absoluta monarkins rester, godsägarna och de icke industriella borgarna, småborgarna. Hela den historiska utvecklingen är på detta sätt koncentrerad i bourgeoisiens händer; varje seger som uppnåtts på detta sätt är en seger för bourgeoisien.

Men med industrins utveckling ökar inte bara proletariatet; det trängs också samman i större massor, dess krafter växer och det känner dessa krafter mer. Proletariatets intressen och livssituation blir alltmer lika, eftersom maskinerna alltmer utplånar skillnaderna i arbetet och lönen nästan överallt trycks ner på en lika låg nivå. Den växande konkurrensen inom bourgeoisien och de därur uppkomna handelskriserna gör arbetarnas lön alltmer osäker; maskinernas allt snabbare utveckling och ständiga förbättring gör hela deras livssituation allt ovissare; sammandrabbningarna mellan den enskilde arbetaren och den enskilde borgaren antar alltmer karaktären av en sammandrabbning mellan två klasser. Arbetarna börjar med att bilda sammanslutningar mot borgaren; de förenar sig för att försvara sina arbetslöner. De bildar själva bestående sammanslutningar för att proviantera inför tillfälliga uppror. Här och där bryter kampen ut i upplopp.

Ibland segrar arbetarna, men bara tillfälligtvis. Det egentliga resultatet av deras kamp är inte den omedelbara framgången, utan den alltmer omfattande föreningen av arbetare. Den gynnas av de allt bättre kommunikationsmedlen, som skapas av storindustrin och som sätter arbetarna i olika områden i förbindelse med varandra. Det behövs dock bara denna förbindelse för att centralisera de många lokala striderna, som överallt har samma karaktär, till en nationell klasskamp. Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp. Och den sammanslutning som medeltidens borgare med sina dåliga småvägar behövde århundraden till, skapar de moderna proletärerna på några år med järnvägarna.

Denna organisering av proletärerna till klass, och därmed till politiskt parti, sprängs åter i varje ögonblick genom konkurrensen bland arbetarna själva. Men den uppstår alltid igen, starkare, fastare och mäktigare. Den framtvingar erkännande av enstaka arbetarintressen i lagform, genom att använda sig av bourgeoisiens splittring. På så sätt genomdrevs lagen om tio timmars arbetsdag i England.

Det gamla samhällets sammanstötningar befrämjar över huvud taget på många sätt proletariatets utveckling. Bourgeoisien befinner sig hela tiden i kamp: i början mot aristokratin; senare mot de delar av själva bourgeoisien vars intressen står i motsättning till industrins framsteg; och ständigt mot bourgeoisien i alla andra länder. I alla dessa strider ser sig bourgeoisien tvungen att appellera till proletariatet, ta dess hjälp i anspråk och på så sätt dra in det i den politiska rörelsen. bourgeoisien själv tillför alltså proletariatet sina egna bildningselement, det vill säga vapen mot sig själv. Vidare slungas hela delar av den härskande klassen, genom industrins framsteg, ned till proletariatet eller hotas åtminstone i sina livsvillkor. Även dessa tillför proletariatet en mängd bildningselement.

I tider när klasskampen närmar sig avgörandet antar slutligen upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, skarp karaktär att en liten del av den härskande klassen frigör sig från den och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom en del av adeln tidigare övergick till bourgeoisien, så går nu en del av bourgeoisien över till proletariatet, och särskilt en del av de borgerliga ideologerna, som arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Av alla de klasser som i våra dagar står mot bourgeoisien är endast proletariatet en verkligt revolutionär klass. De övriga klasserna förfaller och går under med storindustrin, medan proletariatet är storindustrins egen produkt.

Medelstånden, den lille industriidkaren, den lille köpmannen, hantverkaren och bonden bekämpar alla bourgeoisien, för att säkra sin existens som medelstånd mot undergången. De är alltså inte revolutionära, utan konservativa. De är dessutom reaktionära, eftersom de försöker vrida tillbaka historiens hjul. Om de är revolutionära, så är det med hänsyn till sin förestående övergång till proletariatet, så försvarar de inte sina nuvarande, utan sina framtida intressen och överger sin egen ståndpunkt för att ställa sig på proletariatets. Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av det gamla samhällets understa skikt, blir genom en proletär revolution stundtals indraget i rörelsen, men i enlighet med hela sin livssituation kommer det dock att vara mer villigt att låta sig köpas för reaktionära syften.

Det gamla samhällets livsvillkor är redan förintade i proletariatets livsvillkor. Proletären är egendomslös; hans förhållande till hustru och barn har inte längre något gemensamt med borgerliga familjeförhållanden; det moderna industriarbetet, det moderna underkuvandet under kapitalet, detsamma i England som i Frankrike, i Amerika som i Tyskland, har utplånat all nationell karaktär hos proletären. Lagarna, moralen och religionen är för honom lika många borgerliga fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen döljer sig.

Alla tidigare klasser som erövrat herraväldet försökte att säkra sin redan uppnådda livsställning genom att underkasta hela samhället sina egna förvärvsbetingelser. Proletärerna kan bara erövra de samhälleliga produktivkrafterna genom att avskaffa sitt eget tidigare försörjningssätt och därmed hela det tidigare förvärvssättet. Proletärerna har inget eget att värna, deras uppgift är att utplåna alla tidigare privata säkerheter och garantier.

Alla hittillsvarande rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den proletära rörelsen är det överväldigande flertalets självständiga rörelse i det överväldigande flertalets intresse. Proletariatet, det nuvarande samhällets understa skikt, kan inte höja sig, inte resa sig, utan att hela överbyggnaden, med de skikt som utgör det officiella samhället, sprängs i luften. Proletariatets kamp mot bourgeoisien är till en början nationell till formen, men inte till innehållet. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sin egen bourgeoisie.

När vi tecknade de allmänna faserna i proletariatets utveckling, följde vi det mer eller mindre dolda inbördeskriget inom det bestående samhället fram till den punkt när det bryter ut i en öppen revolution och proletariatet genom bourgeoisiens våldsamma störtande grundar sitt eget herravälde.

Hela det hittillsvarande samhället vilade, som vi sett, på motsättningen mellan förtryckande och förtryckta klasser. Men för att en klass ska kunna förtryckas, måste den ändå tillförsäkras betingelser inom vilka den åtminstone kan upprätthålla sin underkuvade existens. Den livegne har under livegenskapen arbetat sig upp till kommunmedlem, liksom småborgaren till borgare under den feodala absolutismens ok. Den moderne arbetaren däremot sjunker ned, i stället för att höja sig i samband med industrins framsteg, allt djupare under villkoren för sin egen klass. Arbetaren blir fattiglapp och fattigdomen utvecklar sig ännu fortare än befolkningen och rikedomen. Det framgår därmed öppet att bourgeoisien är oförmögen att längre vara samhällets härskande klass och påtvinga samhället sina livsvillkor som reglerande lag. Den är ur stånd att härska, eftersom den är oförmögen att tillförsäkra sina slavar deras existens ens inom slaveriets ramar, eftersom han är tvungen att sjunka ned till en nivå där bourgeoisien måste livnära honom i stället för att livnäras av honom. Samhället kan inte längre leva under bourgeoisien, det vill säga dess liv är inte längre förenligt med samhällets existens.

Det väsentliga villkoret för borgarklassens existens och herravälde är anhopningen av rikedom i privata händer, kapitalets bildande och förökning; kapitalets förutsättning är lönearbetet. Lönearbetet vilar uteslutande på konkurrensen mellan arbetarna. Industrins framsteg, vars viljelösa och motståndslösa bärare bourgeoisien är, sätter i stället för arbetarnas isolering genom konkurrensen deras revolutionära förening genom sammanslutningar. Med storindustrins utveckling undanrycks alltså själva grundvalen, på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna, under bourgeoisiens fötter. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundviklig.