Militanta arbetsplatsundersökningar

---

Kategori: Militanta arbetsplatsundersökningar

"Arbetarklassen behöver bara betrakta sig själv för att förstå kapitalet. Den behöver endast bekämpa sig själv för att förstöra kapitalet. Den måste förstå sig själv som politisk kraft. Och den måste negera sig som produktivkraft."
- Mario Tronti, Kampen mot arbetet

I Italien i början av 60-talet initierade en grupp runt tidningen Quaderni Rossi (Röda häften) en serie arbetsplatsundersökningar i syfte att hitta fram till nya och fungerande perspektiv för arbetarkamp, anpassade till en förändrad situation. Arbetsplatsundersökningarna byggde i sin tur på ett frågeformulär som Marx utvecklade för den franska arbetarrörelsen , och spelade en viktig roll för utvecklingen av den så kallade operaismen (vilket på svenska betyder ungefär arbetarism) , som var en marxistisk nytolkning som träffade rätt i tiden. Denna teoribildning kallades på italienska operaismo. Utifrån en ingående kännedom om den italienska arbetarklassens sammansättning och kampformer så skapade operaismen en beredskap som kunde influera och driva på den autonoma - i betydelsen utanför fackföreningarna - arbetarkampen. Denna nådde en höjdpunkt den "heta hösten" 1969 med en mängd vilda strejker, fabriksockupationer och sabotage.

Vad är det då som skiljer militanta undersökningar från andra undersökningar? Militanta undersökningar genomförs av arbetare som jobbar på den arbetsplats som är föremål för undersökningen. Det handlar om ett försök att förena det egna deltagandet i kampen med analysen av densamma. Vad som framförallt ska undersökas är:

- Vilka kampformer praktiserar arbetarna?
- Vilka behov görs gällande i dessa kamper?
- Vilka skillnader finns mellan olika arbetare som förhindrar utvecklingen av gemensamma kampformer?

Föreställningen att arbetarkampen riktar sig mot arbetet som sådant - och därmed direkt mot kapitalägarnas utsugning - är en grundbult i konceptet militant undersökning. Arbetarna på ett företag försöker på alla sätt undandra sig ledningens försök att få dem att arbeta mer, snabbare, effektivare, noggrannare, ja överhuvudtaget arbeta. Arbetarna lär sig så småningom att hitta luckor i produktions- och arbetsorganisationen. För att motverka detta är företagsledningen tvungen att med jämna mellanrum omorganisera produktionsprocessen och införa nya uppdelningar och kategorier av arbetare.

En primär uppgift för en militant undersökning är att benämna och analysera dessa splittringsförsök på ett tidigt stadium, för att kunna organisera ett kollektivt motstånd mot kapitalets angrepp innan detta blivit verklighet. Våra motstrategier kan vara att försöka göra individuellt arbete till kollektivt och lära varandra olika arbetsmoment för att kontrollera produktionen självständigt, istället för att vara så styrda, kontrollerade och beroende av ledningen.

En enkel tumregel är att alla förändringar som inte vi själva tagit initiativ till är ett angrepp mot oss. Detta innebär inte att vi relexmässigt måste motsätta oss alla förändringar som kommer uppifrån. Med lite fantasi och fräckhet så kan man istället vrida vissa av deras vapen ur händerna på dem. Datorisering kan vid första anblicken verka som en skärpning av deras kontroll av oss, men har också visat sig vara en svag punkt där ett enkelt litet sabotage kan vara mycket kännbart och lamslå hela produktionen.

Utifrån ett operaistiskt perspektiv är det inte den tekniska utvecklingen som bestämmer hur arbetet ska organiseras. Istället är produktionens organisering så gott som uteslutande resultatet av kampen och styrkeförhållandet mellan klasserna.

Operaismen

Metoden med arbetsplatsundersökningar utvecklades alltså i Italien på 1960-talet av de organisationer och tidningar som bildades kring konceptet arbetarautonomi. Grunden till operaismo var att det i den italienska arbetarklassen växte fram en stark och temperamentsfull autonom opposition mot det sossiga kommunistpartiet PCI och de partidominerade fackföreningarna. Nya självständiga kamper tog form och fick allt större spridning utanför partiets och fackföreningarnas kontroll. I de operaistiska tidningarna började man studera upproren i de italienska fabrikerna och arbetarklassens historia genom nya tillämpningar av flera av Marx mest framstående teorier - Kapitalets tre band, men kanske framförallt förarbetet Grundrisse .

Operaismen innebar att man bröt med synsättet att arbetarklassen är ett passivt offer som enbart reagerar defensivt gentemot kapitalets härjningar. Istället hävdade man att arbetarklassen i själva verket är motorn i den kapitalistiska utvecklingen som är fullt kapabel att i förlängningen krossa kapitalet genom sin förmåga att initiera kamp och på så sätt tvinga kapitalet till att ständigt omorganisera och omforma sig.

Operaisterna utförde två typer av undersökningar, samtida och historiska. När det gäller den historiska forskningen av arbetarklassens internationella kamper så studerar bland andra Mario Tronti och Sergio Bologna arbetarklassens organisationshistoria och hur kamperna utvecklats mot den kapitalistiska planeringen i Europa och USA. Denna historieforskning sprider sig även till Västtyskland där Gisela Bock och Karl-Heinz Roth ger ut undersökningar om "den andra arbetarrörelsens" oförsonliga strider vid sidan om de traditionella partierna och fackföreningarna i USA respektive Tyskland.

Alquati

Banbrytande för de samtida studierna av arbetarkamp var de undersökningar på Fiats bilfabriker och Olivettis verkstadsindustrier som sociologen Romano Alquati publicerade i Quaderni Rossi. Undersökningarna utfördes i form av "conricerca", sam-undersökningar, som utfördes kollektivt och med tiden allt mer självorganiserat av militanta arbetare inifrån själva arbetsplatserna i motsats till de traditionella akademiska sociologernas utifrån-perspektiv. Undersökningarna bedrevs med ett genuint underifrån-perspektiv som basarbete i den verkliga, materiella arbetarrörelsen.

Syftet med undersökningarna var att kommunicera ett sammanhang för att vidga vyerna och verka mot den politiska atomiseringen av proletariatet. Den isolerade kampen som inte utmanar den kapitalistiska arbetsdelningen är "blind", och måste övervinnas kollektivt för att kunna göra slut på utsugningen. Arbetarklassen är ju en nödvändig del av kapitalismen, men arbetsköparna måste hela tiden försöka absorbera dess kamp och göra den till en funktionell mekanism för de kapitalistiska intressena. Det klassiska exemplet är keynesianismen som var ett försök att ta udden av revolutionshotet genom införlivande av arbetarklassens lönekrav med stegrande konsumtion och därmed möjligheter för ökad produktivitet. Även om arbetarkampen förs allt hårdare, så kan den alltså inte hota systemet så länge den förblir "blind", utan analys. Tanken är att undersökningarna ska kunna vara en katalysator för att övervinna arbetarkampens begränsade, inskränkta och splittrade - helt enkelt inomkapitalistiska - karaktär. Kunskap möjliggör politisk handling. Revolutionärers uppgift handlar därför om att övervinna splittringen mellan analys och politisk aktion.

Ny klassammansättning i samhällsfabriken

Alquati visade att trycket från den spontana baskampen tvingar kapitalismen till en ny strukturell organisationsfas. Kampen mot den kapitalistiska nyorganiseringen i början av 60-talet var till en början spontan men formades så småningom till en ny politisk sammansättning av arbetarklassen som utvecklade nya förutsättningslösa kampmetoder med nytt innehåll. Drivande var organisatoriska kärnor av unga arbetare utanför facket som misstrodde de traditionella arbetarorganisationerna med deras torftiga polemik som beslöjade den kapitalistiska nyorganiseringen och inte erbjöd något annat än en karriär. De såg klarsynt på hur de officiella arbetarpartierna mystifierade arbetsköparväldet med en förment borgerlig objektivitet i sin strävan att få administrera systemet, vilket objektivt hjälpte till att legitimera kapitalismens allenarådande makt. De unga arbetarna förkastade den falska opposition som de traditionella organisationerna med en medlande uppgift hade tagit på sig, i form av en "demokratisk" regering som förespråkade samförstånd. De nya kamperna överkom istället de äldre arbetarnas passivitet och utvecklades kvalitativt mot ett allt mer politiserat innehåll som skapade enhet underifrån genom kamp.

De institutionaliserade arbetarpartierna PCI och PSI uppfattade på denna tid teknologin som ett neutralt och objektivt styre som framskrider och ständigt förbättrar produktionen. För dem var teknik utveckling och ingenting annat. Fackets specifika funktion framträdde som en förhandlingspart för inomkapitalistiska konflikter, medan man underlät att ifrågasätta företagsutvecklingen, makroekonomiska frågor som levnadsstandard, stegringen av konsumtionspriser och hela den kapitalistiska utvecklingen/planen, som man i själva verket garanterade förutsättningarna för. Här utgick Alquati från den operaistiska uppfattningen att fabriken inte längre är något avgränsat utrymme, utan att kapitalistisk produktion och reproduktion pågår i hela den samhället. "Samhället är en fabrik" som Mario Tronti uttryckte det. Att samhället är fabriken innebär alltså att hela livet, hela samhället har underkastats kapitalet och organiserats som en fabrik. En arbetare är inte bara viktig för kapitalet som arbetare utan även exempelvis som en konsument. Skillnaden mellan arbete och fritid börjar försvinna, kapitalet försöker få alla sektorer och sfärer att bli produktiva. Arbetslösa är produktiva för kapitalet om de konkurrerar om jobben på arbetsmarknaden så att lönerna sänks, studenterna blir produktiva om de skaffar sig rätt utbildning, hemmafruarna är produktiva om de reproducerar arbetskraften etc. Allting underkastas kapitalet. Detta påverkar även fackföreningarna och andra arbetarorganisationer som blir en del av systemet och finns till för att bevara proletariatet som en del av kapitalet, som variabelt kapital. Att kapitalet lägger hela den mänskliga tillvaron under sig betyder också att klasskampen utkämpas överallt.

Verklig socialistisk förståelse hos arbetarna ställer frågan om hela samhällsmakten på dagordningen. Målsättningen med en arbetsplatsundersökning måste enligt Alquati vara att den ska få så stor allmängiltig betydelse som möjligt, mot arbetarnas isolering och varje möjlighet för kapitalisten att mystifiera arbetsförhållandena.

Undersökningens inledningsskede

I Olivetti-undersökningens inledningsskede startade Alquati och ett tiotal arbetarmilitanter med att få igång och försöka sprida en diskussion på ett minimumstadie för att skaffa sig en bättre problemförståelse, för att efter hand fördjupa sig i problemen, göra kritiska jämförelser och utbyta berikande erfarenheter. Det första målet var att bryta med den tunga slöja som de officiella myterna och klichéerna utgjorde, och som innebar att arbetarna accepterade sin isolerade och vanmäktiga position. Ett gemensamt koncept, en riktning, utvecklade sig i diskussionerna som syftade till självständig organisering och i förlängningen utsugningens upphävande. Genom mer än 100 samtal lyckades man med det första målet, att söka upp och få unga oorganiserade arbetare att bli delaktiga. Samtidigt som diskussionerna utvidgades som en oljefläck på vatten så fördjupades och stimulerades de ytterligare genom alla de jäsande vardagskamper bland de unga arbetarna i fabriken.

De undersökningar som presenterades i Quaderni Rossi lyckades tyvärr aldrig riktigt komma över den klyfta som fanns mellan vänsterns intellektuella och arbetarklassen. Initiativet till undersökningarna togs inte av arbetarna själva, utan från akademiskt håll, även om syftet var en "sam-undersökning" där arbetarna själva var delaktiga. Även de som på senare tid tagit upp Quaderni Rossis koncept verkar ofta ha svårt att bryta med detta perspektiv. Ett exempel på detta är Antonio Conti som utifrån Alquatis undersökningar urskiljer tre faser i genomförandet av ett sådant utifrån-initiativ, och hur det i sin tur skulle kunna utvecklas till en proletärt förankrad själv-undersökning :

1) Att föreslå en proletär undersökning. Förslaget har syftet att komma över misstänksamhet och ingjuta en övertygelse hos proletärerna i fråga om den faktiska styrkan i undersökningen. 2) Den preliminära fasen, vilket inbegriper att göra bakgrundsefterforskning och skapa en kommunikationsstrategi, en strategi som genererar genuina frågor, kritik av arbetsförhållandena och som cirkulerar olika typer av erfarenheter. 3) Den utförande fasen, vilket innebär att arbetarna själva genomför undersökningen, vilken är förankrad i fabriksorganisationen och i de kamper som där uppstår.

Frågeformulär

Quaderni Rossi anknöt alltså till det frågeformulär som Marx hade utformat för den franska arbetarrörelsen. Syftet med frågeställningarna är inte i första hand att samla in information på hög, utan att stimulera till politiska diskussioner och kritik av de kapitalistiska förhållandena på arbetsplatser och i arbetarnas organisationer. Helt enkelt att stödja och sprida den muntliga traditionen inom arbetarklassen. Därför bör frågorna vara formulerade så att de kan utgöra ett tankeväckande diskussionsunderlag för att undersöka sin egen arbetsplats, politisera den rådande ordningen och lyfta fram arbetarkollektivets självaktivitet och dolda kampformer. En fråga kan till exempel lyda: "Händer det att ni säger en sak till chefen, men gör en annan?". Syftet är att utifrån sin egen situation kontinuerligt hitta möjligheter att driva på och utveckla kamper och komma över uppdelningar arbetarna emellan. Kapitalet är beroende av arbetarnas produktiva samverkan, arbetets organisering och arbetarnas politiska splittring. Arbetarnas egna organisering däremot handlar om en solidarisk subversiv samverkan, som vid en viss nivå av kamp övervinner den rådande tekniska klassammansättningen med en politisk nysammansättning som i sin tur tvingar kapitalet att omstrukturera arbetets organisering. Detta klasskampsmönster gäller både samhällsutvecklingen i stort, men även den enskilda firman och avdelningen.

Teknologi och klasskamp

"Maskineriet verkar dock inte endast som övermäktig konkurrent, ständigt på språng för att göra lönearbetaren överflödig. Det utnyttjas av kapitalet både agitatoriskt och avsiktligt som en mot arbetarna fientlig makt. Det blir det starkaste vapnet (´Kriegsmittel´), när det gäller att slå ner arbetaroroligheter, strejker osv, som är riktade mot kapitalets envåldsmakt. Enligt Gaskell var just ångmaskinen en ´människokraftens´ fiende, dom gjorde det möjligt för kapitalisten att slå ner arbetarnas ökande krav, vilka hotade att driva det nystartade fabrikssystemet till en kris. Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter."
- Karl Marx, Kapitalet

De automatiska maskinernas roll i omvandlingen av produktionsarbetet diskuterades redan utförligt av Marx i det klassiska 13:e kapitlet (som också är det längsta) i det första bandet av Kapitalet. Men diskussionen om automatiserat arbete tog inte fart i breda kretsar förrän efter andra världskriget. Automationen betraktades länge som det moderna samhällets inre logik som gradvis skulle prägla allt fler sektorer av mänskligt arbete. Den teknologiska ödestron, determinismen, var utbredd. Den teknologiska utvecklingen sågs som en klassneutral och objektiv historisk process med inneboende utvecklingslagar och en färdigutstakad riktning som automatiskt fick vissa logiska sociala följder.

På 70-talet började många inflytelserika skribenter ifrågasätta den teknologiska ödestron och genom att återknyta till Marx analysera vad som utmärker just kapitalistiskt präglad teknik. Jämfört med teknikdeterminismen var dessa teorier ett viktigt uppvaknande, men tenderade istället till att hamna i ett slags kapitallogiskt dike där kapitalets kontrollbehov blev det ensidigt bestämmande perspektivet. Visserligen var man (i olika hög grad) inte helt blind för arbetarklassens kamp mot teknologins sociala effekter, att teknologin är ett resultat av kapitalets medvetna intentioner som modereras av arbetarklassens kamp. Men det som bestämde den teknologiska utvecklingen var till syvende och sist fortfarande ett enväldigt kapital. Dialektiken med arbetarklassens perspektiv i klasskampen saknades i mångt och mycket, vilket i sin tur oundvikligen leder till en abstrakt och ganska oanvändbar förståelse av klasskampen.

Teknologi och klassammansättning

"Även vi har arbetat med ett koncept som sätter kapitalistisk utveckling främst, och arbetarnas i andra hand. Detta är ett misstag. Nu måste vi ställa problemet på sitt huvud … och börja om från början igen: och början är arbetarklassens klasskamp."
- Mario Tronti, Lenin in England

Redan på 60-talet hade operaisterna i Italien utmanat teknikdeterminismen, men istället för en slagsida åt kapitalperspektivet lade man snarare betoningen på det mer användbara arbetarklassperspektivet. De första stegen i denna teoribildning togs i Quaderni Rossi från Turin, vars första nummer kom ut 1961. Initiativtagaren och chefredaktören för Quaderni Rossi var Raniero Panzieri. Han hade sin bakgrund i det socialdemokratiska partiet PSI:s centralkommitté i Rom, men blev utesluten då han bröt med hela den klassamarbetsstrategi som PSI, PCI och fackföreningarna stod för. För att teoretiskt underbygga sin brytning återvände han till Marx teorier och översatte på egen hand Kapitalets andra band till italienska. Innan Panzieri avled plötsligt och oväntat 1964 så hade han i Quaderni Rossi hunnit publicera två banbrytande artiklar om teknologins roll i klasskampen som fick enormt stor betydelse för den fortsatta autonoma marxistiska teoribildningen - "The Capitalist Use of Machinery: Marx Versus the Objectivists" och "Surplus Value and Planning: Notes on the Reading of Capital".

I sina studier återupptäckte Panzieri de tidigare marxistiska teorier (av diverse "kritiska" teoretiker, ex-trotskisterna Johnson-Forest-fraktionen i USA och Socialisme ou Barbarie i Frankrike) som visat på att arbetsorganisationen utgör en kapitalistisk plan med syfte att splittra och kontrollera arbetarklassen. Johnson-Forest-fraktionen och Socialisme ou Barbarie hade på 50-talet gått bortom den "kritiska teorin" genom att också lyfta fram arbetarklassens autonoma kamp mot sådan dominans , men Panzieri gick ännu längre i sin analys. Han formulerade kapitalets teknologiska utveckling som ett kapitalistiskt svar på arbetarklassens kamp genom allt högre grad av planering. I "Surplus Value and Planning: Notes on the Reading of Capital" presenterar Panzieri en analys av hur arbetarklassens autonoma kamp övervinner kapitalets uppdelningar av klassen och tvingar kapitalet att omorganisera produktionen och utvidga sin planering till högre nivåer.

Panzieri inordnar kapitalets planeringsfas på 30-talet i ett generellt teoretiskt ramverk för en dynamisk klasskampsanalys av de kapitalistiska teknologiska revolutionerna och arbetarnas organisering. Hans upptäckt blir att den enda beståndsdelen av kapitalet som inte är möjlig att planera är arbetarklassen. Panzieris införande av arbetarklassens autonomi i teorin om den kapitalistiska utvecklingen innebar ett nytt sätt att analysera hur den kapitalistiska arbetsdelningens mönster framträder i klasskampen. Arbetsdelningen är inte bara ett ensidigt hierarkiskt maktförhållande för att försvaga arbetarklassen politiskt - en speciell teknisk sammansättning - utan innebär också att arbetarklassen kämpar mot kapitalets användning av teknologi, mot den rådande arbetsdelningen, för en ny politisk sammansättning av maktrelationerna som svarar mot det egna klassintresset. Detta medför långtgående konsekvenser för hur man uppfattar både kapitalets natur och hur man besvarar frågan om arbetarklassens organisering.

Om autonoma arbetarkamper tvingar fram reorganisering och förändring av kapitalet som gör att det utvecklas, så kan inte kapitalet vara någon utomstående kraft oberoende av arbetarklassen. Kapitalet måste vara själva klassrelationen. Detta fick Mario Tronti, en annan framträdande skribent i Quaderni Rossi, och senare i Classe Operaia (Arbetarklass), att på nytt betona Marx´ teoretiska uppdelning mellan arbetskraft och arbetarklass. Med andra ord så försöker kapitalet inordna arbetarklassen inom sig som ingenting annat än varan arbetskraft, medan arbetarklassen bara kan upprätta sig själv som "klass-för-sig" genom kamper som bryter kapitalets ackumulationsprocess.

Kapitalets organiska sammansättning

"Om politik för oss är arbetarklassens kamp som språngvis utvecklas mot en allt högre nivå, och historien är kapitalet som utifrån denna uppdaterar sina teknologiska och produktiva strukturer, dess arbetsorganisation, dess kontroll och manipulativa sociala instrument (…) då förekommer politiken alltid historien… Vi startar inte med klassen: vi kommer till den. Eller rättare sagt, vi uppnår en ny klassammansättning. Vi börjar med kamp."
- Mario Tronti, Workers and Capital

Arbetsdelningen har alltid varit avgörande för relationerna mellan olika yrkesgrupper och mellan enskilda arbetare i en viss industri, vilket som vi sett spelar stor roll för graden av mobilisering och vilka kampformer som blir gångbara. I det moderna kapitalistiska systemet är arbetarklassen reellt underordnad. Arbetsköparna använder sig av rätten att leda och fördela arbetet genom teknologin - mekanisering och automatisering - som ett instrument att reglera arbetsdelningen. Syftet är att ta kontroll över arbetsprocessen och befästa sin despotiska maktposition över arbetarklassen. De rent ekonomiska faktorerna har nämligen arbetsköparna mindre möjlighet att påverka. Teknologin syftar alltså inte enbart till att öka profiten, utan den har även en viktig funktion att motverka arbetarnas möjligheter till motstånd.

När kapitalackumulationens tillväxttakt inte längre motsvarar arbetsköparnas förväntningar så reagerar de genom att försöka intensifiera arbetet, en relativ mervärdesstrategi, eftersom de inte längre kan utöka arbetsdagens absolut längd. Det innebär att de i än högre grad försöker kontrollera arbetsprocessen med målsättningen att utvinna ytterligare mervärde utan motsvarande höjning av insatsen. De omstrukturerar med andra ord arbetsorganisationen. Det sker i form av kapitalets ökade organiska sammansättning, det vill säga andelen konstant kapital (maskiner och arbetsredskap) utökas till en högre grad än andelen variabelt kapital (löner). Det konstanta kapitalet är dött ackumulerat arbete (i motsats till det levande arbetet - arbetarklassen), det är ting som saknar vilja och som därför, till skillnad från arbetarklassen, oinskränkt går att kontrollera, planera och bestämma över (såvida man har tillräckliga resurser).

Omstruktureringen av arbetsordningen kan som i avsnitt 4 till exempel ta sig uttryck i strategiskt (punktvis) införande av ny teknologi - automation - i syfte att öka den oavlönade delen av arbetsdagen genom intensifiering av arbetet. Det kan också handla om att strategiskt i produktionskedjan utnyttja olika kategorier av arbetare, löneskillnader eller skilda anställningsformer för att få arbetarna att driva på varandra. På samma gång är omstruktureringen en attack på vår sammanhållning, kunskap, kontroll och autonomi - med andra ord på vårt sätt att organisera arbetet och kampen mot det. I praktiken innebär det en taylorisering: ökad arbetsdelning/hierarkisering, uppskruvad arbetstakt, förtätade arbetsmoment och metoder för ledningens ökade insyn, överblick och formalisering av arbetsrutinerna. I sin allra mest utpräglade form är detta löpande-bandet-produktion, ett sätt att organisera produktionen som genom arbetarklassens kamper hamnade i kris för 30 år sedan och ersattes av toyotisering med självstyrda grupper för egenrationalisering och egenkontroll . Sedan dess har arbetsköparnas strategier pendlat mellan Taylors detaljstyrning och Toyotas målstyrning. Deras omstruktureringar och rationaliseringar kan utan tvekan motarbetas med kampstrategier som kan få både Taylor och Toyota att slå i backen. Det är upp till oss att vidareutveckla dem.

Frågeformulär för undersökning av arbetsplatsen
- för att hitta möjligheter till kamp

Arbetsorganisation och samverkan
1. Vilka uppdelningar finns mellan arbetarna som förhindrar gemensam kamp?
(arbetsdelning, löneskillnader, anställningsformer, diskriminering, informella hierarkier, inflytelserika personer med samförståndsinställning / karriärister)

2. Hur skulle uppdelningarna kunna övervinnas för en ökad solidaritet och kollektiv anda, som minskar ert beroende av ledningen, deras insyn och kontroll?
(göra individuella arbetsuppgifter till kollektiva, prata öppet om löner, ställa krav på jämlikhet, fast anställda som driver tillfälligas krav, stärka sammanhållningen och kollektivets positioner gentemot arbetsköparna, motarbeta rövslickeri)

Avmystifiering
3. Vilka myter, föreställningar och uppfattningar finns hos de anställda som gör att de accepterar sin situation och inte i högre grad tar strid för sina rättigheter?
(illusioner om företaget, förhoppningar på att LO:s dominans eller politiker kan lösa era problem, synsättet att ens egen situation är övergående / inte går att förändra, lojalitet med arbetsköparen / arbetsmoral, individualiserade "lösningar", fördomar från borgerlig media)

4. Hur kan dessa dimridåer skingras?
(lita på era egna erfarenheter, skaffa branschkunskap, sätta egen dagordning och stämning, uppmuntra radikal kritik, utmana den dominerande normen: arbetsfreden-avtalsrörelsen-samförståndet-arbetsmoralen, odla ifrågasättande och olydnad mot spelreglerna, synliggöra motsättningar och orättvisor)

Kampen om reallönen - kampområden
5. Inom vilka områden förs kamper, öppet eller dolt?
(arbetsprestation, arbetsuppgifter, arbetstempo, arbetstider / raster, arbetsmiljö / säkerhet, arbetsskador, antalet anställda, anställningsformer, lönenivåer, löneförmåner / arbetshjälpmedel, arbetsrätt, föreningsrätt, att ha kul på jobbet / göra meningsfulla saker för sig själva på arbetstid)

6. Vilka kampområden skulle kunna utgöra offensiva delmål som enar, radikaliserar eller flyttar fram arbetarkollektivets positioner (med tanke på de kamper som förs och de otillfredsställda behov / det missnöje som finns)?
(se fråga 5)

7. Vilka kampmetoder - strategi - skulle ni kunna använda er av för att driva igenom den förändring som krävs för att uppnå ert delmål? Hur skulle ni kunna använda kampmetoderna - taktik - för att uppnå största möjliga genomslag utan att blotta er för motdrag från arbetsköparen?
(register, obstruktion, maskning, sabotage, arbetsnedläggelse, strejk, blockad, "gott arbete" eller "tala öppet" för kunder, opinionsbildning, press på lokalpolitiker)

Kommunikation
8. Med vilka metoder och genom vilka kanaler kan ni ta till er och kommunicera erfarenheter inom branschen (lokalt och globalt) för att kampen ska spridas, stärkas och leda vidare?
(Direkt / dubbelriktad kommunikation: diskussioner vid gemensamma arbetsmoment eller raster, möten, arbetsplatsbesök, föredrag, frågeformulär, intervjuer, kurser och demonstrationer. Media / enkelriktad kommunikation: flygblad, tidningar, affischer, klistermärken, pressmeddelanden, öppna brev, internet)

Framförhållning
9. Vilka rationaliseringar och omorganiseringar är det troligt att ledningen kommer försöka genomdriva för att trycka tillbaka era positioner, ta mer kontroll över arbetsprocessen och pressa ur er mer arbete utan motsvarande höjning av ersättningen?
(automatisering / nya maskiner för arbetstempohöjning, uppstyckning och formalisering av arbetsmoment, självstyrda samverkansgrupper för egenkontroll/egenrationalisering, uppluckring av personalsammansättning genom t ex inhyrd arbetskraft, uppsägningar, påförande av nya arbetsuppgifter / kategorier av arbetare, privatisering / konkurrensutsättning)

10. Vilka åtgärder skulle ni kunna ta till för att i ett tidigt skede identifiera angreppen så att ni kan använda den kunskapen för att besvara och avvärja dem genom ett gemensamt motstånd?
(dokumentera ledningens åtgärder och föra egen statistik, motverka att arbetarnas kunskap om arbetet och den informella arbetsorganisationen kommer till ledningens kännedom, utöka arbetsprocessens luckor / flaskhalsar där ni har initiativet / kontrollen, lägga hinder i vägen för nyckelsituationer såsom t ex tidsstudier och pilotprojekt, bemöta ledningens argument / lägesbeskrivning, mobilisera opinion mot uppknytning av arbetarna till rationaliseringsprojekt i arbetsköparnas intresse)

Från Riff-Raff – http://www.riff-raff.se