Offentligheten: Indefiniering och utdefiniering

Kategori: Strategi & taktik

4. OFFENTLIGHETEN: INDEFINIERING OCH UTDEFINIERING

Som nämnts kan antingen det kollektiva draget i kollektivt handlande göras olönsamt eller handlingselementet göras meningslöst genom det som vi kallat för "indefiniering" och "utdefiniering" inom offentligheten.

Allra först måste vi här säga något om vad som menas med "offentlighet".

4.1 Offentligheten som handlingsarena

Två av de viktigaste bidragen till förståelsen av "offentligheten" kommer från den amerikanske - numera klassiske - socialpsykologen Georg Herbert Mead och den tyske, nymarxistiske sociologen Jörgen Habermas. En mycket kort granskning av deras arbeten ger oss ett begrepp om vad vi kan mena med "offentlighet".

Georg Herbert Meads bidrag finns klarast formulerat i hans Mind, Self and Society från år 1934 (Mead 1934, ny utgåva av Strauss 1956). Meads huvudtema är frågan om det mänskliga "jagets" utveckling. Denna utveckling, säger han, genomgår ett antal viktiga faser.

Under sin första tid lär sig barnet gradvis skillnaden mellan de olika personer som det umgås med - mor, far och andra. Under den här första tiden upprättas det därför förhållanden mellan barnet och olika specifika andra personer.

Genom en utvecklingsprocess, som Mead behandlar men som vi inte behöver gå in på här, skaffar sig emellertid barnet en abstraherad bild av dessa olika specifika andra, barnet abstraherar så att säga deras gemensamma drag. Denna abstraherade bild, som alltså grundar sig på de gemensamma dragen, kallar Mead för "den generaliserade andre", i motsats till de olika specifika andra och deras inställningar. Han uttrycker det bland annat på följande sätt (i Strauss utg. 1956, s. 218): "Det organiserade samhälle eller den sociala grupp som ger individen hans jaguppfattning (his unity and self) kan kallas "den generaliserade andre". Den generaliserade andres inställning är hela samhällets inställning. När det gäller en social grupp som exempelvis ett fotbollslag, är laget den generaliserade andre i den mån som det tränger in i ... den enskilda, individuella medlemmens upplevelse."

Den generaliserade andre, den abstraherade inställning som är gemensam för gruppen eller samhället, utövar kontroll över den enskilde: "Det är i form av den generaliserade andre som ... gruppen utövar kontroll över de enskilda medlemmarnas beteende, för det är i den här formen som den sociala processen eller gruppen tränger in i den enskildes tänkesätt som en bestämmande faktor ... Individen intar inställningen hos den generaliserade andre gentemot sig själv ..." (s. 219-220).

Härigenom ger Mead uttryck åt betydelsen av en generell "offentlig mening" kring individen. Det rör sig om en mening som är abstraherad från alla individernas enskilda meningar och som därför är gemensam för dem. Det rör sig dessutom om en abstraherad mening som är offentlig, i den betydelsen att medlemmarna betraktar den som den gällande uppfattningen i gruppen, vilket innebär att den inte är privat. Denna offentliga mening, som Mead kallar för den generaliserade andre, utövaralltså kontroll över den enskildes beteende genom att den tränger in i den enskildes tänkesätt.

Det är minst två problem som gör sig gällande i samband med Meads formulering av den "offentliga meningen".

För det första måste vi klargöra, att de olika grupper och undergrupper som individen efter hand blir medlem av, representerar olika generaliserade andra eller "offentliga meningar" gentemot den enskilde. Familjen representerar en, kamratgänget representerar en, skolan som system representerar en, arbetsplatsen kommer efterhand att representera en, den generella samhällsprocessen avspeglad i massmedia representerar en osv. Och även detta är en stark förenkling, eftersom flera av de nämnda systemen innehåller undersystem med delvis olika "offentliga meningar". Det finns beröringspunkter mellan de olika generaliserade andra eller "offentliga meningarna" inom de olika grupperna och på de olika nivåerna, varigenom det blir möjligt att utkristallisera en eller flera än mer abstraherade "offentliga meningar" som gemensamma för några eller många av de enskilda. Men det föreligger också konkurrens och/eller konflikt mellan de enskilda offentliga meningarna. Konkurrensen och konflikten kan vara passiv, i den meningen att det helt enkelt rör sig om olika innehåll som den enskilde måste ta ställning till. Men konkurrensen och konflikten kan också vara aktiv, i den meningen att medlemmarna av de olika grupperingarna försöker att - i konkurrens eller konflikt med varandra - "dra till sig" den enskildes uppmärksamhet och definition av sig själv.

Det här problemet går emellertid att lösa eller omvandla till en intressant sociologisk poäng: det kan benas upp genom en analys och beskrivning av just de mer eller mindre olika "offentliga meningar" som utbildas i olika grupper och på olika nivåer. Det andra problemet är värre. Det kräver, tror jag, en korrigering av Meads framställning:

Den generaliserade andre, såsom Mead framställer det, måste som sagt förstås som en abstraktion av alla (eller i varje fall de flesta) individers enskilda meningar, och den är i denna betydelse en generell gemensam mening bland individerna. På det här sättet framstår den generaliserade andre som ett slags "demokratiskt" uttryck för de enskildas mening. Kom ihåg vad Mead sade: "Den generaliserade andres inställning är hela samhällets inställning. När det gäller en social grupp som exempelvis ett fotbollslag, är laget den generaliserade andre ..." Det rör sig alltså om hela samhällets (gruppens) inställning. Såvitt jag förstår tar Mead inte upp möjligheten, att den generaliserade andre, den "offentliga meningen", kan erövras av vissa starka individer eller under grupper och därmed komma att primärt präglas av dessa.

Från vår egen vardagliga erfarenhet vet vi att detta är något som ofta sker. Och vi vet att den ytterligare kontroll över den enskilde som utövas av den generaliserade andre eller den "offentliga meningen" därmed präglas av detta förhållande. Det kan formuleras så här: när "individen intar inställningen hos den generaliserade andre gentemot sig själv", som Mead uttryckt det (se ovan), och när individens beteende därigenom också påverkas, kan detta i hög grad vara ett indirekt sätt för starka individer eller undergrupper att utöva kontroll. Genom erövringen av den generaliserade andre, av den "offentliga meningen", utövar alltså starka individer och undergrupper kontroll.

Den tyske sociologen Jörgen Habermas har berört den här erövringsaspekten, även om han inte använder just det ordet (Habermas norsk utg. 1971). Habermas huvudpoäng är att det på 1700-talet utvecklade sig en ny "borgerlig offentlighet", en "mening", som betraktades som den gällande och med stark dominans både inom och (efter hand) utanför borgerskapet, och som var abstraherad från de nya borgarnas enskilda meningar. I salongerna och på kaféerna, som växte fram i de europeiska länderna, hävdade sig det nya borgerskapet i diskussioner. Och den "offentliga mening" som skapades inom dessa institutioner kom inte bara att prägla borgerskapets uppfattning utan också efter hand att utkonkurrera det gamla hovet som opinionsbildare: detta hov som var ett utåtriktat, glittrande och därmed tongivande hov (som Ludwig XIV:s hov) blev till ett slags insjunket hov karaktäriserat av privata, inåtvända middagssällskap och verksamheter, med bara ytterst försiktiga utåtriktade aktiviteter.

Habermas diskussion av den fortsatta utvecklingen av den "borgerliga offentligheten" är också intressant. Det är en huvudpoäng hos honom, att den "borgerliga offentligheten" utvecklades från att ha varit en aktiv, skapande offentlighet, inom vilken det växande borgerskapet deltog producerande - bland annat i salongerna, på kaféerna - till att bli en passiv, reproducerande offentlighet, inom vilken borgerskapet är konsumerande i förhållande till allt som kommer från de moderna och tongivande massmedierna i vår tid. Bakom denna förvandling av den borgerliga offentligheten står starka intressen (t. ex. inom de expanderande moderna medierna), som i vår terminologi kan sägas ha "erövrat" offentligheten.

Kort sagt, och för att säga det en gång till: den "offentliga meningen" erövras, eventuellt återerövras, vilket är ett indirekt sätt för starka individer och grupper att utöva kontroll. "Offentligheten" inom gruppen, den större organisationen eller den breda och starkt avprivatiserade åsiktsbildningen i samhället generellt, är en arena utanför den enskildes privata sfär. På den här arenan utkämpas en kamp om hegemonin. Under en lång period av vår egen tid har de stora befolkningsmassorna i de kapitalistiska länderna så att säga blivit utskuffade ur denna kamp, de har - som Habermas påpekar - reducerats till konsumenter av offentliga meningar producerade av andra, framför allt genom de stora moderna massmedierna. Kampen om hegemonin och kontrollen har stått mellan kapitalistiska ägare/disponenter av de tekniskt avancerade medierna.

Sedan offentligheten på detta sätt erövrats kan man också säga att framställningarna inom offentligheten skapas (och återskapas) av dem som klarar att erövra den. Det aktiva skaparidet av framställningar inom offentligheten är något som äger rum över hela spektrat av "offentligheter", från den lilla gruppens offentlighet via offentligheten i den stora organisationen till den nämnda starkt avprivatiserade åsiktsbildningen i samhället generellt.

Vi känner igen detta från vår egen vardag i smågruppen. Den enskildes "rykte" skapas just genom att framställningen av vederbörande går man och man emellan, tills det blir en avprivatiserad mening, det "alla vet". Det är detta som är innebörden i uttrycket "att få ord om sig". Orden slungas alltså mot en, från andra - som trolldomen, men med den skillnaden, att när man "får ord om sig" är detta antagligen kollektivets goda och riktiga handling, medan trolldomen är den enskildes onda och felaktiga handling. Det kunde i princip ha varit omvänt, men de som lyckas erövra offentligheten - och som därmed skapar den - vinner. Det är den eller de som inte lyckas med detta som blir stående som onda, som trollkarlar och trollkvinnor.

Vi känner igen den här processen också från de större sociala sammanhangen. Kyrkans inflytande när det gällde att definiera personer som onda trollkvinnor, häxor, på 1400- och 1500-talet var enormt. Kyrkan erövrade denna bredare offentlighet och skapade framställningen av häxorna inom offentligheten, varigenom den utövade kontroll. Framställningen skapades knappast av kyrkan ensam: kyrkan måste ha pejlat och organiserat behov inom befolkningsgrupperna, till exempel gett svar på ångest och otrygghet. Men just genom en sådan sammansmältning fick framställningen utan tvekan en djup förankring bland folket, trängde sig in i de små kretsarna och grupperna, där trollkvinnorna helt konkret "fick ord om sig" och där kontrollen realiserades. Härigenom kan vi se sambandet mellan skapandet av framställningen inom offentligheten i de större sociala sammanhangen och skapandet av den i de små sällskapen och grupperna. Ett sådant samband kan vi naturligtvis också föreställa oss finns i vår egen tid. Framställningarna inom den mest avprivatiserade offentligheten skapas genom de stora moderna medierna. Genom dessa skapas till exempel bilden av förbrytaren, alkoholisten, narkomanen. Dessa bilder återskapas på den arbetsplats där förbrytaren söker arbete, i den butik där alkoholisten köper varor, på den skola där narkomanen eventuellt går.

Detta innebär inte att "häxorna" på 1400-talet eller "narkomanerna" idag inte företog eller företar sig något som helst som går utanför det vanliga, att bilderna som skapas inom offentligheten skulle vara fullständigt fiktiva: det fanns antagligen former av trolldom, och uppenbart har en del ungdomar problem med narkotika. Poängen är att dessa beteendeformer rycks ur sitt sammanhang, uppförstoras och förs över på mängder av individer som aldrig varit berörda. Detta bildar i sin tur en grundval för exempelvis förföljelse - inte bara av häxorna på 1400-talet utan också av exempelvis våra dagars narkomaner.

Sammanfattningsvis kan man därmed säga att offentligheten är en arena med stor aktivitet: offentligheten erövras i en kamp där individer och grupper med starka medel vinner, och genom erövringen skapas framställningarna inom offentligheten, varigenom kontroll av beteenden igångsätts - i extremfallen till exempel i form av rena förföljelser.

Det är kontrollen av beteenden genom skapandet av framställningarna inom offentligheten som är målet för den här analysen. Vi ska se på några av kontrollformerna inom den bredaste och mest avprivatiserade offentligheten i det moderna samhället, kontrollformer som - när de är effektiva - skapar vanmakt och som måste motverkas om motmakten ska kunna förverkligas.

4.2 Det kollektiva handlandet inom offentligheten: Indefiniering till olönsamhet, utdefiniering till meningslöshet

Vi nämnde tidigare att inom offentligheten blir motmaktskrafterna antingen indefinierade, så att det kollektiva draget i det kollektiva handlandet framstår som olönsamt, eller utdefinierade, så att handlingselementet framstår som meningslöst. Det kollektiva handlandet pulveriseras därför att det framstår som oklokt att förenas eller ganska hopplöst att göra något - eller i värsta fall båda delarna.

Vi ska nu se lite närmare på indefinierings- och utdefinieringsprocesserna, men först följande: när vi säger att den som definierar uppmuntrar till en sådan förståelse. Det menas också att en vidare krets av "publiken" gruppmedlemmar, åsiktsberättigade medlemmar inom en yrkeskår, samhällsmedlemmar eller vad det nu kan vara förstår eller sägs förstå situationen på detta sätt genom definitionerna. Just i det att "de andra" - "tredje män" utanför den som definierar och den som definieras förstår eller sägs förstå situationen såsom den blir definierad, ligger en stor del av definieringens psykologiska och sociala kraft gentemot den som definieras: om den som definierar är ensam om sin definition, kan den som definieras ofta klara av att motstå trycket. Men om den som definierar får eller sägs få andra med sig i sin definition, blir situationen genast besvärligare.

Möjligheten av att andra kan sägas förstå situationen på ett visst sätt, trots att det inte påvisats att de faktiskt förstår den på det sättet, är mycket viktig: det skapas bilder, intryck, av en bredare opinion, det sägs att "man" menar det-och-det, trots att utbredningen inte kan beläggas med fakta. Just i detta skapande av bilder, som är ett vanligt kampmedel i den politiska processen, ligger en stor del av definieringens kraft.

En närmare analys av förhållandet mellan den som definierar, den som definieras och olika grupper av relevanta "tredje män", skulle vara både möjlig och säkert mycket intressant. Det samma skulle gälla för en analys av förhållandet mellan faktisk utbredning och utbredningen av skapade bilder om vissa samhälleliga förståelser. Sådana analyser får vi emellertid ställa på framtiden. Här försöker jag bara ta upp det som är absolut nödvändigt för behandlingen av möjligheterna till motmaktsarbete.

Därmed över till själva indefinierings- och utdefinieringsprocesserna.

4.2.1 Indefiniering till olönsamhet

I det första fallet kan vi säga att motmaktskrafterna, genom framställningen inom offentligheten, integreras så starkt i det etablerade systemet, att gränsen utsuddas mot ett kollektiv bildat visavi det etablerade systemet. Man blir ett med det etablerade systemet; om något är ett kollektiv, så är det det etablerade systemet. Jag ska, utan pretentioner på att vara uttömmande, nämna sex former av indefiniering som används inom offentligheten och som har denna integrerande och i oppositionssammanhang därmed gemenskapsupplösande funktion.

För det första påminns motmaktskrafterna om betydelsen av att överge en oansvarig, rabulistisk orientering till fördel för en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt. Det framhålls att den ansvarsfulla, förnuftiga inställningen som inte skapar några vågor och inte får båten att rulla ger resultat, och att motmaktskrafterna i denna mening generellt bör "vara medvetna om sitt ansvar". Detta är något som arbetarrörelsen blivit intensivt påmind om inom offentligheten hos oss. För det första genom att arbetarrörelsens egen press i stigande grad betonat betydelsen av att orientera sig mot en förnuftig ståndpunkt. För det andra genom att medier som inte tillhör arbetarrörelsen - den borgerliga pressen, nya medier som radio och tv - förmanande betonat samma sak. I och med att förmaningarna blivit åtlydda har gränsen mellan arbetarrörelsens traditionella enhetsfront och det kapitalistiska etablissemanget tenderat att suddas ut.

För det andra betonas betydelsen av att hålla sig till jordnära, praktiska frågor. Det är där, och bara där, som motmaktskrafterna antas ha sin uppgift. Betoningen på de jordnära, praktiska frågorna återfinner man också i hög grad formulerad som ett krav i de moderna massmedierna gentemot arbetarrörelsens organ och organisationer. I den utsträckning som man följer detta krav, att uppgiften ligger i det jordnära praktiska och bara där, sugs arbetarrörelsen ensidigt in i de helt konkreta uppgifter som ligger inom ramen för det etablerade systemet varigenom ramarna accepteras och man ingår en rad kompromisser inom ramarna för att de konkreta uppgifterna ska kunna utföras, och enhetsfronten mot systemet upplöses genom en sammansmältning med systemet.

För det tredje betonas betydelsen av att arbeta för kortsiktiga förbättringar till målgruppens fördel snarare än att omstörta det bestående systemet. En omstörtning av det bestående systemet skulle åtminstone på kort eller övergående sikt kunna motverka kortsiktiga förbättringar. Återigen utgör mediernas politik gentemot arbetarrörelsen ett exempel. Men det finns också många andra, till exempel de skapade förväntningarna - inom offentligheten - på de frivilliga organisationernas arbete inom socialpolitiken. Det förväntas av dessa att de ska vara kortsiktigt orienterade välgörenhetsorganisationer, vilket de då också lätt blir. I den mån som kravet åtlyds, sugs motståndaren återigen in i uppgifter som ligger helt inom ramen för det bestående systemet - varigenom ramarna accepteras och man ingår en rad kompromisser inom dem, och enhetsfronten mot systemet upplöses.

För det fjärde betonas betydelsen av helhet och enighet innanför det etablerade systemet. Detta betonas "för det gemensammas bästa", vilket innebär att både överordnade och underordnade inom systemet ska tjäna på det. Så antas till exempel både kapitalägaren och arbetaren tjäna på en helhetlig värdering av interna problem och på att försöka bli ense om lösningarna av dem. En sådan värdering och enighet förutsätter i sin tur en transaktion inom systemet, där parterna byter värden på ett sätt som gör att båda har intresse av att upprätthålla ramarna för bytesförhållandet. Man skulle kunna formulera det så här: Det förutsätts att det inte försiggår någon utsugning och att det inte är så att den ena parten tjänar mest. Den här förutsättningen stämmer uppenbart inte i de flesta fall. Man skulle helt enkelt kunna säga att den är ohållbar. Men den framställs som om den var hållbar, vilket är en del av denna indefinieringsteknik inom offentligheten. Just den här balanserade transaktionen framställs tusentals gånger i den borgerliga pressen - på näringslivssidorna men också på förstasidan.

För det femte betonas betydelsen av att fungera i centrum, balanserat, mitt i strömmen. Det är bara då som man får något uträttat, heter det. Centrum befinner sig, såsom saken definieras inom offentligheten, inom systemets gränser. Om man ska fungera i centrum, i balans, innebär det därför att man måste fungera - mentalt och faktiskt - innanför systemets gränser, inte utanför dem. Detta skulle också kunna formuleras så här: ett centrum måste vara "centrum" för något, det måste vara centrum i något som har tillräckligt tydliga ramar för att centrum ska kunna fastställas. Detsamma gäller för "balans": balans kan man bara tala om såvida man känner egenskaperna hos det system som ska vara i balans. Därmed måste man befinna sig inom systemet om man ska fungera i centrum och balanserat. Åter sugs motståndaren in i det bestående systemet och accepterar dess ramar, varigenom enhetsfronten mot systemet pulveriseras.

För det sjätte, och som det sista i denna rad, samlas så många som möjligt av de föregående kraven i en gemensam kategori, som så att säga summerar de föregående kraven i ett budskap. Budskapet består i att betona den ansvarsfulla, praktiska, kortsiktiga, enighetsorienterade och balanserade inställningen. Sammantaget kanske man kan kalla detta för den etablerade inställningen. Denna inställning överensstämmer nämligen med den inställning som strömmar ut från det etablerade, varigenom enhetsfronten mot det etablerade systemet återigen rubbas, kanske pulveriseras. Denna summerande, etablerade inställning, som fogar samman alla de tidigare nämnda, strömmar ut från de olika medierna inom offentligheten, genom bildmaterial, rubriker, ingresser. Den strömmar ut från medierna på två sätt. För det första direkt, i den meningen att inställningen framförs direkt genom det som beskrivs och avbildas positivt. Men för det andra, och ofta nog så viktigt (åtminstone inom vissa delar av pressen), på ett indirekt sätt genom att det explicit eller implicit antyds hur illa det kommer att gå för individen om han inte har denna inställning och handlar i enlighet med den. Därmed får också sensationspressen och liknande sitt: man kan framställa den avvikande politiska pajasen, eller vad det nu kan tänkas vara, med all önskvärd sensation och individuell karaktärisering verkningarna blir lika fullt, indirekt, ett befrämjande av den nämnda etablerade inställningen. Huvudregeln är nämligen (även om det finns intressanta undantag), att den avvikande politikern inte applåderas. Framställningen av detta skrämmande motstycke till den etablerade inställningen, som alltså driver individen in i den etablerade inställningen, ska vi för övrigt återkomma till ur en annan synvinkel.

Till dessa sex kortfattat beskrivna former av indefiniering bör fogas ytterligare några kommentarer.

För det första: såsom de sex formerna är formulerade, är de generella. De är inte specifikt knutna till bildandet av den mest omfattande, avprivatiserade offentligheten i vårt samhälle utan även till offentligheten inom mindre sociala enheter - hos oss till exempel i organisationer och smågrupper. Det rör sig alltså om mycket allmängiltiga formuleringar. Därmed fungerar de sex generella "buden" på flera plan. Och när buden läggs fram på det mest omfattande planet, får de effekter "nedåt" i samhället, samtidigt som buden, när de formuleras på lägre plan, kan "stödja" buden som kommer uppifrån. Jag säger att buden på lägre plan kan stödja buden som kommer uppifrån. De behöver inte göra det, för buden på lägre plan kan ge upphov till en annan inställning bland undergrupperna än inom den mest omfattande offentligheten. Förekomsten av subkulturer är med andra ord något väsentligt: det kan uppstå konflikter mellan "offentligheter" på olika nivåer eller plan - till exempel mellan den offentliga mening som utbildas inom radikala undergrupperingar och den offentliga mening som utbildas inom de stora massmedierna, som tidningar, radio och tv. De radikala undergrupperna kan karaktäriseras som potentiella erövrare av den bredare offentligheten. Detta är något vi ska återkomma till, eftersom det delvis leder till kärnan i frågan om bildandet av motmakt. Här nöjer vi oss med att påpeka, att budens allmängiltiga form gör att de verkar nedåt i samhället, samtidigt som buden ovanifrån kan få stöd nerifrån.

För det andra: såsom de sex formerna är formulerade, är de generella också i den meningen att de inte är specifikt knutna till offentligheten inom vårt kapitalistiska samhälle utan även till offentligheten utanför vår kapitalistiska värld. Hur långt analysen sträcker sig är svårt att säga, men det tycks stå klart att den åtminstone är relevant, om än inte giltig i alla detaljer, för förståelsen av offentligheten i länder som Sovjet och säkert också framför allt på senare tid - Kina. Utan tvekan tillkommer också andra element i dessa samhällen, men betoningen på det som vi summerat som den etablerade inställningen tycks finnas där, åtminstone inom den bredaste och mest avprivatiserade offentligheten. I fortsättningen kommer emellertid vårt intresse först och främst att inriktas på förhållandena i vårt eget samhälle.

Det är således genom utbredningen och det motsvarande införlivandet av den ansvarsfulla, praktiska, kortsiktiga, enighetsorienterade och balanserade inställningen som det kollektiva handlandet gentemot det etablerade systemet framstår som olönsamt för oss. Genom att uppfatta sådant kollektivt handlande som olönsamt, genom att helt enkelt uppfatta det som oförnuftigt att gå samman mot systemet, genom uppfattningen att om systemet nu ska förändras så är det mer ändamålsenligt att göra det utan en gemensam motfront -genom denna uppfattning reduceras, eventuellt pulveriseras, det gemensamma motståndet mot systemet.

Det bör här betonas att det också finns andra förhållanden än budskapen inom offentligheten som verkar i denna riktning. Sådana enkla men bastanta materiella förhållanden som situationen på arbetsmarknaden, till exempel, disciplinerar oss till försiktighet. Det vi ovan sagt om framställningen inom offentligheten är således bara en del av den totala bilden. Men det är en viktig del som förtjänar uppmärksamhet. Vi ska återkomma till de andra delarna.

Den etablerade inställningen, som inte minst utstrålar från den bredaste och mest avprivatiserade offentligheten och som vi här behandlat, kan med ett lite elakare uttryck kallas för snusförnuftets inställning. Ett väsentligt led i försvaret av etablerade system består i att inge motståndarna en snusförnuftig syn. Det är "bäst" att vara eftertänksamt ansvarsfull, försiktigt praktisk, avgränsat kortsiktig, förståelsefullt helhetlig på systemets vägnar och omsorgsfullt balanserad. Det är min tes, att övertagandet av denna snusförnuftets inställning inom vänsterorienterade, oppositionella kretsar blir särskilt klart och starkt när det sker en högervridning inom befolkningen generellt. En sådan högervridning kräver i sin tur en förklaring. Vi ska inte här gå in på detta problem, men med de förbehåll som tidigare nämnts i boken (se inledningskapitlet) kan vi fastslå att det sker en högervridning i vår tid. En konsekvens av högervridningen är att vänsterorienterade krafter får större rekryteringssvårigheter, större svårigheter att uppnå ett bredare stöd för sina åsikter, sälja tidningar eller vad det nu än är. I den hår situationen blir vänstersidan i särskilt hög grad offer för snusförnuftets inställning. Man vill inte antagonisera "mer än nödvändigt", inte stöta bort folk mer än vad som redan sker. Därmed blir vänsterkrafterna ansvarsfulla i sina åsikter, ensidigt jordnära och praktiska i de frågor de tar upp, ensidigt kortsiktiga, tämligen helhetsorienterade och ytterst balanserade. Jag menar att detta håller på att ske med vissa delar av vänstersidan i dagens Norge.

Men snusförnuftets inställning är ingen bra medicin mot högervridningen inom befolkningen rent generellt. Med snusförnuftets inställning glider den vänsterorienterade gruppen in i socialdemokratin: gruppen blir socialdemokratisk i sin inställning och praktiska politik. För de egenskaper vi nämnt är just socialdemokratins huvudsakliga kännetecken.

Och om vänstergruppen blir socialdemokratisk kan folk lika gärna rösta på och sluta upp kring de egentliga socialdemokraterna: av historiska skäl - bland annat därför att de kom först - är de en väsentligt större gruppering och därmed i väsentligt högre grad i stånd att påverka just de praktiska och kortsiktiga frågorna - som isolerat betraktat naturligtvis är viktiga nog. Anhängarna av vänstergruppen blir därmed bara färre när snusförnuftets inställning blir svaret på högervridningen.

4.2.2 Utdefiniering till meningslöshet

Ovan har vi som sagt behandlat frågan om hur det kollektiva handlandet gentemot det etablerade systemet framstår som olönsamt genom indefiniering av motmaktskrafterna. Vi ska nu behandla frågan om hur själva handlingselementet i det gemensamma oppositionella handlandet framstår som meningslöst genom en offentlig utdefiniering av motmaktsgrupperna.

I det senare fallet kan vi säga att motmaktskrafterna pressas så långt bort från det etablerade systemet, att gränsen mellan det etablerade systemet och motmaktsgruppen blir alltför markerad för att det ska framstå som möjligt att överskrida den och handla gentemot systemet. Istället för att bli ett med det etablerade systemet, som vid indefinieringen, opererar man i sin egen oöverskridbart isolerade sfär, varigenom man sjunker ner i vanmakt. Jag ska - återigen utan pretentioner på att vara uttömmande - nämna sex former av utdefiniering som används inom offentligheten och som har denna isolerande och därmed meningslöshetsskapande funktion. (2)

För det första presenteras motmaktskrafterna som om de - från att ha intagit en rimlig förnuftig ståndpunkt utvecklats i ständigt ökande oansvarig, rabulistisk riktning. Motståndarna var en gång förnuftiga, men är det inte längre. Genom att presentera motkrafterna på det här sättet förmedlas intrycket, att de som ursprungligen gick in i motståndarnas led nu är med på felaktiga premisser och egentligen borde gå ur och hålla sig på avstånd. Denna strategi kan vara verkningsfull gentemot ett brett spektrum av primära och sekundära målgrupper inom en motståndsrörelse. Det finns exempel från den kriminalpolitiska och allmänpolitiska praktiken. Den kriminalpolitiska organisationen KROM möttes vid åtskilliga tillfällen av den här synen från fängelsehåll, bland annat kanaliserad genom de stora medierna. Jag vill tillfoga att motståndarna självfallet också faktiskt kan förändras, radikaliseras. Sådana förändringar tas omedelbart som intäkt för den ovannämnda synen och sätts på sin spets. Alternativt kan strategin avskräcka mot utveckling och förändring, och därmed indirekt få en indefinierande verkan. Detta är en del av bakgrunden till den tidigare nämnda indefinieringen av vissa delar av vänstersidan inom norsk politik: med detta som bakgrund - till exempel efter en långvarig presentation av dem som oansvariga rabulister i de stora massmedierna - ges indefinieringsprocesserna i sin tur fritt spelrum. Men när tillvägagångssättet verkar mer direkt och utdefinierande, fungerar det samtidigt meningslöshetsskapande: man negligeras, tas inte allvarligt, utan trängs in i ett hörn som rena rabulister.

För det andra presenteras motståndskrafterna som verklighetsfrämmande teoretiker. Genom att framställa motståndarna på det här sättet förmedlas intrycket, att de är fullständigt utanför och okunniga om den praktiska problematiken, och framför allt att de står långt från den grupp de vill arbeta för och tillsammans med, målgruppen. Här kan vi återigen finna exempel från ett brett register av politisk praktik, till exempel gentemot aktionsgrupper inom social- och kriminalpolitiken. Jag vill tillägga att strategin genom sin verkan på längre sikt kan komma att bekräftas just därför att den avskräcker "icketeoretiker" från att ansluta sig till motståndarna. Strategin blir en självuppfyllande profetia. Även denna strategi fungerar meningslöshetsskapande: verklighetsfrämmande människor behöver man inte ta hänsyn till, inte ta allvarligt, varigenom handlandet milt sagt framstår som föga givande.

För det tredje presenteras motkrafterna som en kategori av människor som motarbetar kortsiktiga förbättringar ör målgruppen. De antas göra detta med motiveringen att sådana förbättringar på längre sikt bara skulle stärka det bestående systemet. Motkrafterna framställs alltså som krisskapare, en grupp som i realiteten kämpar mot målgruppens grundläggande intressen. Återigen finns det mångskiftande exempel, som exempelvis kan hämtas från aktionsgruppernas situation inom social- och kriminalpolitiken. När detta intryck hamras in, blir det svårt att bevara tron på att det är meningsfullt att handla.

För det fjärde presenteras motkrafterna som en splittrad kategori med avseende på centrala målsättningar eller medel. Även detta är en presentation som avlägsnar motkrafterna från de grupper som de önskar att vara allierade med. När motståndarna framställs som splittrade, framstår de samtidigt som en grupp som det finns föga anledning att lyssna till: de kan ju inte ens bli eniga sinsemellan. Argumentet om att motkrafterna är splittrade bygger - liksom de övriga isolerande argument vi behandlat - ofta på en kärna av sanning, som sedan rycks ur sitt sammanhang, förstoras och görs till en allt överskuggande och dräpande huvudpoäng, varigenom uppgivandet av det politiska handlandet ligger nära till hands. Splittringsargumentet är ofta i praktiken sammanvävt med de ovan nämnda argumenten om "oförnuftig utveckling", "verklighetsfrämmande -akademism" och "krisskapande", och fungerar då särskilt starkt isolerande och uppgivenhetsalstrande. Strategin kan förutom sin utdefinierande verkan - också få en starkt inskränkande verkan på motståndsrörelsen, därför att rörelsen blir maximalt upptagen av enighet till varje pris och av att hålla varje tecken till oenighet internt.

För det femte presenteras motkrafterna som en extrem politisk sekt. Genom att framställa motståndarna på det här sättet ger man uttryck åt att de står helt utanför de målgrupper som motståndarna önskar närma sig och övertyga. Också av detta skäl blir motståndarna inte mycket att lyssna till. Återigen blir argumentationen särskilt viktig i relation till motståndarnas primära målgrupp. Och återigen bygger strategin på en kärna av sanning - i den meningen att de rörelser det gäller ju ofta är politiskt radikala - något som i sin tur förstoras och presenteras på det sätt jag antytt. Men strategin är också dynamisk i den meningen att den riktar sig mot det spektrum av radikalitet som är aktuellt, så att nästan varje rörelse kan komma att utdefmieras som extrem. Återigen rör det sig om en strategi som genom sin avskräckande verkan indirekt kan föra motståndarna över i indefiniering. Återigen ser vi alltså det subtila samspelet mellan indefinierings- och utdefinieringsprocesserna. Och det finns även här en mångfald av exempel att hämta från den politiska vänsterkanten.

ör det sjätte och slutligen samlas så många som möjligt av de föregående argumenten i en gemensam kategori, som summerar de föregående argumenten i ett budskap: det hävdas om varje motstånd mot det etablerade systemet, att det helt enkelt är ifrågavarande extrema rörelse som "står bakom". Motståndarna är KROM, kommunisterna eller vad det nu än är. Strategin för debatten bort från det saken gäller till frågan om vem som driver saken, vilket gör att den - förutom den starkt isolerande effekten - också får stark verkan som sidospår. Återigen kan man hämta en rad exempel frän den politiska praktiken: poängen är att själva "namnet" anses som en uppsummering av de övriga isolerande argument vi behandlat, därmed som en generell diskvalificering av den aktuella saken. Samtidigt - eftersom själva namnet anses som en sådan uppsummering - får man härigenom återigen möjlighet att betona de övriga isolerande argumenten. Och om inte de övriga argumenten var för sig fungerar handlingsförlamande och hopplöshetsskapande på rörelsen, så fungerar i varje fall den samlande karaktäristiken och stämplingen mycket lätt på det sättet.

Också när det gäller de sex former av utdefiniering som här kortfattat behandlats ska jag tillfoga ytterligare några kommentarer. För det första gäller för dessa, liksom för formerna av indefiniering, att de är generella i den betydelsen att de inte är specifikt knutna till bildandet av den mest omfattande, avprivatiserade offentligheten i vårt samhälle utan även till offentligheten inom andra mindre sociala enheter. Återigen samverkar argumenten på flera plan. För det andra är också utdefinieringsformerna samtidigt generella i den betydelsen att vi återfinner även dem utanför vår kapitalistiska värld. Förutom detta är följande antagligen väsentligt:

Det är svårare att försvara sig mot de utdefinierande argumenten, därför att de är av den typen att påstående står mot påstående, formulerat i en situation där det ena påståendet - det utdefnierande - verkar mest trovärdigt. Närmare bestämt: påståendet från representanterna för det etablerade systemet verkar mest trovärdigt mot bakgrund av den stillatigande förutsättningen i vårt samhälle - som tas för given, som anses självklar - att representanter för etablerade system, framför allt staten, i högre grad än andra förvaltar den "objektiva sanningen". Ingenstans ser man detta så tydligt som inom straffrättsvården. Representanter för fängelseväsen och åklagarmyndighet kan utan påföljd karaktärisera lagöverträdaren med ord och uttryck som skulle ha lett till ärekränkningsmål om lagöverträdaren hade använt dem om systemrepresentanterna - därför att systemrepresentanternas på ståenden förutsätts vara ett framläggande av den objektiva sanningen. Systemrepresentanterna informerar, motståndarna polemiserar - eller vad som är än värre: politiserar. Att representanterna för det etablerade systemet informerar medan motståndarna polemiserar, är i sin tur en aspekt av osynliggörande av förtrycket i vårt samhälle: en starkt förtryckande utdefiniering kan försiggå utan att den definieras och förstås som förtryck. Utdefinieringen förstås snarare som "information", och sker dessutom utan att ett hår kröks på motståndarens huvud.

För oss är huvudpunkten, att genom det osynliggjorda utdefinierande förtrycket, varigenom motståndaren subtilt (och som om det rörde sig om information) isoleras från "den övriga världen", får hopplösheten och resignationen ett särskilt starkt fäste. Det blir speciellt fruktlöst att handla: utdefinieringen ger intryck av att vara saklig information, varigenom genombrottet till handling blir ännu svårare. Dels övertar man särskilt lätt den utdefinierande inställningen gentemot en själv, dels övertar andra - som man försöker vända sig till - den här inställningen mot en själv särskilt lätt.

Innan vi går vidare ska jag fördjupa parallelliteten och växelverkan mellan de in- och utdefinieringsformer som vi behandlat.

Inom offentligheten, och inte minst inom den bredaste och mest avprivatiserade offentligheten, ställs motståndsgrupperna inför val: om man inte uppfyller kravet på en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt, blir man definierad som oansvarig och rabulistfisk; om man inte uppfyller kravet på en jordnära praktisk inställning, definieras man som verklighetsfrämmande och teoretisk; om man inte uppfyller kravet på kortsiktighet i orienteringen, definieras man som krisskapande; om man inte uppfyller kravet på enighet inom det etablerade systemet, framhävs alla tecken på intern splittring; om man inte är ytterst balanserande, definieras man som en sorts extremist; kort sagt, om man inte håller sig till "den etablerade inställningen", definieras man som "extrem och galen".

Genom att motståndsrörelsen på detta sätt ställs inför valet mellan de två sidorna, "snärjs" rörelsen från två håll samtidigt: motståndsrörelsen drivs - om inga motåtgärder sätts in - antingen in i indefinieringen eller ut i utdefinieringen, antingen allt mer in i snusförnuftet eller allt mer ut i den extrema polemiken.

Denna antingen/eller-utveckling sker dels genom själva definitionerna, dvs. genom att etablerade massmedia och statens representanter helt enkelt i stigande grad stämplar motståndsrörelsen just så här och därigenom skapar dessa bilder av den. Men dels sker utvecklingen också - och samtidigt - genom att rörelsen börjar handla i förhållande till definitionerna, att den "blir" sådan i mer faktisk mening. De här två processerna - den stämplande bildskapande och den faktiska beteendemässiga försiggår ofta parallellt, och den senare naturligtvis som en följd av den förra. Når rörelsen "blir" sådan i mer faktisk betydelse, sker detta i sin tur på två sätt. Dels "blir" rörelsen sådan genom att den handlar i förlängningen av de definitioner som ges: när rörelsen indefinieras som ansvarsfull och förnuftig, anstränger den sig alltmer för att handla så att den inte mister den positionen; när rörelsen utdefinieras som oansvarigt rabulistfisk, blir den alltmer defensivt och inskränkt polemisk i försvaret av sin ursprungliga inställning. Men dels "blir" också rörelsen sådan genom att den handlar tvärt emot de definitioner som ges: när rörelsen indefinieras som ansvarsfull och förnuftig, handlar den eruptivt rabulistiskt för att undvika detta, varigenom utdefinieringen blir möjlig; när rörelsen utdefinieras som oansvarigt rabulistfisk, handlar den försiktigt och ansvarsfullt för att undvika detta, varigenom indefinieringen blir möjlig. Vilken process som rörelsen sätter igång gentemot definitionerna är beroende av andra betingelser i omgivningen. Jag vill också nämna att olika kombinationer av de sistnämnda processerna också är möjliga, varigenom rörelsen kommer att bedriva ett slags förtvivlans skytteltrafik mellan motsatserna.

På detta sätt, genom det antingen/eller-val som ställs upp, fångas som sagt rörelsen från två hå11 samtidigt inom offentligheten. I den mån som rörelsen drivs mot det ansvarsfulla, förnuftiga - indefinierade - synsättet, mister den sin karaktär som motsägelse till det etablerade systemet. Rörelsen sugs upp av det etablerade systemet, som man från början motsatte sig. I den mån rörelsen drivs mot det oansvariga, rabulistiska - utdefinierade synsättet, mister den sin karaktär av att konkurrera med det etablerade systemet. Rörelsen blir irrelevant för medlemmarna av det etablerade system som man vänder sig mot. (3) Tillspetsat uttryckt får vi återigen antingen förtorkade ja-sägande rörelser som inte längre presterar något motstånd eller isolerade sektartade rörelser som inte längre har någon aktualitet utöver sig själva. Strängt taget upphör därmed ordet "rörelse" att ha någon mening i sammanhanget. Det etablerade systemet har vunnit och det är inte mycket som återstår.

Här är det nödvändigt att klargöra ett uttryck: jag har använt uttrycket "det etablerade systemet" utan närmare specificering. Jag utgår nämligen ifrån att analysen är hållbar för system med olika politiska profiler och för system på olika nivåer, dvs. på den ideologiska, den politiska och den grundläggande ekonomiska nivån.

Men: det etablerade systemet har likväl en akilleshäl.

4.2.3 Motmaktens möjlighet

Vi har ovan behandlat sex indefinieringsprocesser som leder till kollektivets upplösning därför att det betraktas som olönsamt, sex utdefinieringsprocesser som leder till handlandets upplösning därför att det upplevs som meningslöst, samt olika "spiralverkande" växelverkningar mellan de två uppsättningarna av processer. Frågan blir då hur man ska kunna neutralisera processerna inom offentligheten och hur man i praktiken ska återupprätta det kollektiva handlandet som är en principiell möjlighet.

Vi kan här bara förvänta oss att komma en bit på väg mot svaret, men sådana delsvar är i sig viktiga.

Jag ska i det följande behandla och illustrera sex politiska handlingsformer som motståndsrörelsen kan använda inom offentligheten och som kan neutralisera de sex sätt varpå motståndsrörelser "snärjs" inom offentligheten. De olika handlingsformerna är relaterade till var sin uppsättning av indefinierings- och utdefinieringsformer, men samtidigt bildar handlingsformerna också ett visst system genom att de totalt sett är relaterade till den samlade verkan av in- och utdefinieringsformerna. Det senare sker genom en övergång från de handlingsformer som till största delen befinner sig "innanför" det etablerade systemet till handlingsformer som till största delen befinner sig "utanför" det etablerade systemet. Sammantaget, genom att utnyttja hela spektrat, kan man därmed säga att indefinierings- och utdefinieringsformerna bekämpas. Men mer om detta senare. De sex handlingsformerna inom offentligheten har jag gett de preliminära beteckningarna arenautbrytning, informationsvridning, maktbildning, sakprioritering, premissformulering och - slutligen och som en samlande form - alternativformulering. Jag ska säga något om var och en av dem.

4.2.3.1 Arenautbrytning

Tidigare tog vi upp det val som ställs inom offentligheten mellan den ansvarsfulla, förnuftiga ståndpunkten och den oansvariga, rabulistiska - och hur motståndsrörelsen "snärjs" i valet mellan de båda.

"Arenautbrytningen" är ett svar på denna "kniptång". Den innebär att man istället för att acceptera valet mellan de två både opererar på den etablerade arenan och gör en utbrytning ur arenan mot en bredare offentlighet.

Arenautbrytningen kommer alltså inifrån det etablerade systemet. Poängen är, att medan man opererar på den etablerade arenan bryter en eller flera representanter inifrån klart mot åtminstone några av det etablerade systemets premisser, så att det väcker uppsikt inom en bredare offentlighet runt systemet. Kort sagt: man blir kvar där inne - och kan därför inte definieras som fullständigt oansvarig och rabulistfisk - samtidigt som man bryter sig ut, vilket gör att man inte kan klassificeras som helt betryggat ansvarsfull och förnuftig.

Det är några ytterligare betingelser som är knutna till vällyckade arenautbrytningar. Vi ska se på dem, därefter ge några exempel.

För det första förutsätter en vällyckad arenautbrytning, att den arena man befinner sig på, men som man samtidigt bryter sig ur, har en uppsättning beteenderegler vilka både är formaliserade och öppna för ett visst spektrum av beteendevariationer, ett spektrum som inte innebär en fullständig utvisning från arenan. Reglernas formaliserade karaktär bidrar till att definiera ens rättmätiga plats och funktion inom det etablerade systemet, medan det tillåtna spektrat av beteendevariationer skapar grundvalen för den samtidiga utbrytningen ur den etablerade arenan. Reglernas formaliserade karaktär kan också ha direkt förbindelse med det tillåtna spektrat av beteendevariationer: reglerna kan vara, och är ofta, utformade så att de just knäsätter vissa beteendevariationer. Denna utformning kan reglerna ha haft sedan gammalt. De bygger på traditionen, vilket gör att de måste följas också inför nya typer av beteendevariationer, trots att de nya typerna är långt ifrån önskade av dagens systemrepresentanter.

För det andra förutsätter en vällyckad arenautbrytning att det både existerar en skarp och samtidigt en icke oöverskridbar gräns mellan den etablerade arenan och den bredare offentligheten. Den skarpa gränsen synliggör det otillåtna och det djärva i överskridandet. (Överskridandet kan vara otillåtet och djärvt i sammanhang där gränsen inte är så skarp, men då är det djärva inte lika synligt just därför att gränsen är oskarp.) Att gränsen låter sig överskridas innebär att andra utanför, inom en bredare offentlighet, kan få insyn i de kraftfält som är i rörelse på den etablerade arenan.

För det tredje förutsätter en vällyckad arenautbrytning att det både existerar en öppet auktoritär - till exempel patriarkalisk - struktur och samtidigt en struktur som åtminstone till sitt yttre syfte strävar efter att tillfredsställa vissa mänskliga behov. Den öppet auktoritära strukturen gör det möjligt att bryta med strukturens premisser, något som är betydligt svårare om strukturens auktoritära prägel är mer maskerad och osynlig (till exempel absorberande mekanismer som ger intryck av brett deltagande i beslutsprocesserna). Och när det yttre syftet är att tillfredsställa vissa mänskliga behov, blir strukturen inte betydelselös för människor utanför, utan den får relevans för dem som befinner sig inom den bredare offentligheten.

Finns det då strukturer i vårt samhälle som svarar mot dessa kännetecken? Det finns. Rätten, kyrkan och i vissa fall det etablerade politiska partiet är både formaliserade och organiserade på ett sådant sätt att ett visst spektrum av beteendevariationer tillåts, de har både en skarp och icke oöverskridbar gräns mot den bredare offentligheten, de år både öppet auktoritära och formellt inriktade på att lösa vissa mänskliga problem. I de tre nämnda strukturerna kan vi också återfinna exempel på vällyckade arenautbrytningar av långsiktig betydelse för det politiska motståndsarbetet på "vänsterkanten".

[...]

Generellt sett skulle jag tro att arenautbrytningarna där man alltså inte bara bryter sig ut utan också samtidigt stannar kvar - är relativt sett lättast att genomföra i domstolen, svårare i det kyrkliga sammanhanget och svårast i det partimässiga. Detta hänger även samman med följande: även om bevarandet av olika former av enighet betonas i alla tre sammanhangen, är instiftade konflikter i störst utsträckning inbyggda i domstolens inre liv, medan betoningen på sammanhållning säkert är inest inbyggd i partiapparaten. Det är därför lättare att företa en definitiv utdefiniering (eller eventuellt inordning) inom partiet. Eller som det hette i en stor förstasidesrubrik i samband med ambassadörsfallet: "Förtroendet för Evensen sjunker ... Förtroendevalda ska inte uttrycka sig så att de skadar sitt parti."

Jag tror inte bara att arenautbrytningarna är lättast att genomföra i domstolen, svårare i det kyrkliga sammanhanget och svårast i det partimässiga. Samtidigt tror jag också att bedömningen av frågan huruvida man har att göra med det jag vill kalla för en "reell" eller en "falsk" arenautbrytning är lättast i domstolen, svårare i det kyrkliga sammanhanget och svårast i det partimässiga. Poängen är följande: i det kyrkliga sammanhanget, men hos oss framför allt i det partimässiga, kommer representanter för organisationen - och i så fall hela eller delar av själva organisationen - under vissa förhållanden att försöka inlemma (i sociologiskt språkbruk: "kooptera") nya idéer av förändringskaraktär. Detta innebär att idéerna "beskärs" eller förändras så mycket, att de kan föras in i organisationen och göras till en del av dess allmänna ideologi utan de förändringar av existerande ordningar som idéerna egentligen förutsätter. Samtidigt ges organisationen drag av att vara öppen eller rent av radikal. Skillnaden mellan den "reella" arenautbrytningen och den "falska" eller "inlemmande" utbrytningen ligger just i den nämnda beskärningsaspekten (som vi för övrigt ska återkomma till i ett senare sammanhang, se avsnitt 4.2.3.6). Denna skillnad har väl aldrig illustrerats så bra som i den svenska fantasifilmen "Sopor":

Ett tusen barn från Farsta ockuperar slottet i Stockholm och tar kungen och drottningen som gisslan. De kräver att få framföra sitt budskap i massmedia, ett budskap som är en djup kritik av det svenska samhället och dess utveckling. Barnen börjar få allmänt gehör bland den svenska befolkningen, och ledarna för de politiska partierna reagerar därefter. En av dem är klokare än de andra. Det är ledaren för det socialdemokratiska partiet, Olof Palme, som reagerar genom att skenbart "bryta ut" ur det etablerade: han ansluter sig till barnen på slottet, deltar i deras hungerstrejk osv. samtidigt som han bekänner sig till deras budskap. Efter flera försök klarar polisen att avhysa barnen, Palme blir statsminister för en ny samlingsregering och barnen förväntar sig att han nu ska realisera sin förpliktelse. Men istället för att göra det blir han genast oklar - precis som han var i det verkliga livet, i samband med kärnkraftsfrågan. Han pläderar för en folkomröstning om huruvida man bör övergå från monarki till republik en ren bisak i samband med barnens budskap. Till råga på allt pläderar han för en "mellanlinje" också i denna oväsentliga fråga, en linje 2 som innebär att hans parti vill se den populära prinsessan Victoria som president i republiken. Huvudsaken i barnens budskap är helt "bortklippt": de nya idéerna har införlivats utan hänsyn till de förändringar av existerande ordningar som idéerna egentligen förutsätter. Politikerna från de andra partierna erkänner att Palme var klokare än de när han inte gjorde motstånd mot barnen utan istället anslöt sig till dem.

Nu fick den svenska fantasifilmen likväl ett "happy end": Olof Palme och de andra politikerna ändrade likväl till slut sin politiska kurs fundamentalt och anslöt sig till barnens uppfattning. En film som den här måste naturligtvis sluta optimistiskt. Men analysens mest insiktsfulla höjdpunkt utgörs utan tvivel av filmens första del. Analysen ger exakt besked om när ett stort och etablerat parti - eller dess' ledare - börjar sin "falska" inlemmande utbrytning. Detta sker när det visar sig att "opinionen", som partiet är beroende av vid valen, börjar att svänga och ta ställning för de utomstående upprorsmakarna. Just då, och bara då, beslutar sig Olof Palme för att "bryta ut" och ansluta sig till barnen - för att senare gå kräftgång och låta de gamla strukturerna förbli oförändrade.

Det finns också bra exempel på "falska" arenautbrytningar från levande livet. Här ett exempel från Norge som vi ännu inte vet hur det slutar, men där detta kan bli utvecklingen:

Vi nämnde tidigare frågan om upprättandet av en kärnvapenfri zon i Norden. Före riksdagsvalet år 1981 pläderade den norske socialdemokratiske utrikesministern för uppfattningen (formulerad i en skrivelse till partiets förtroendevalda), att frågan om kärnvapenfria zoner blir, om de följs upp på ett riktigt sätt och enligt formuleringarna och filosofin i partiets arbetsprogram, "en bra sak för socialdemokraterna". Utrikesministern förnekade senare att hans formulering anspelade på en valfråga, men utspelet väckte i alla fall stor uppmärksamhet.

Utrikesministern förde därefter politiska samtal om en kärnvapenfri zon i Norden med representanter för andra stora - NATO-länder. Reaktionerna blev negativa, och i skrivande stund är det omöjligt att säga vad utspelet kommer att innebära för frågan om en kärnvapenfri zon och nedrustning. Det kan naturligtvis fortfarande innebära ett genombrott för den här saken och således representera en uppföljning av "ambassadör-utspelet", som tidigare nämndes, och en generellt stigande oro - och aktioner bland befolkningen över kärnvapenpolitiken (som kommer att behandlas mer ingående i sista kapitlet av den här boken). Men det kan också innebära att frågan inlemmas genom en falsk arenautbrytning, genom att den efter valet och sedan den nya högerregeringen installerats och därmed efter höjdpunkten och fokuseringen inom offentligheten - i tysthet beskärs av socialdemokraterna (eller att man rent av i stor utsträckning negligerar den). Risken för en sådan utveckling är överhängande och kan redan skymtas.

Det här exemplet illustrerar också det diffusa i övergången mellan en "reell" och en "falsk" arenautbrytning. Den "falska" arenautbrytningen behöver inte vara en från början medvetet taktisk manöver (även om det kan vara det) utan något som gradvis utvecklar sig. Den finner sin bestämning i det slutgiltiga resultatet, dvs. i frågan om en och samma politiska aktör senare taktiskt förändrar sin ståndpunkt på ett sådant sätt, att den nya idén bevaras men utan de förändringar av existerande ordningar som idén egentligen förutsätter.

Likväl är de partimässiga arenautbrytningarna något man bör räkna med. Och det finns exempel från helt andra arenor än de tre vi här behandlat - som när en personalchef i ett stort statligt norskt företag går ut med informationer om att företaget har kontakter med säkerhetspolisen (1977), eller när en hög militär (en general) i pressen uttalar den meningen (baserad på offentliga källor), att vissa norska avtal med USA skapar en klar risk för att Norge är i färd med att bli utbyggt som en viktig kärnvapenbas (Christie 1981), eller när en militär officer deltar i en appell på ett större fredsmöte (december 1981) osv.

Men de senare exemplen är nog snarare "enstaka tillfällen" än de mer "systematiska" arenautbrytningar som först och främst behandlas i detta avsnitt. Det finns för övrigt också exempel på "enstaka tillfällen" från de huvudarenor som vi tidigare behandlat, som när en stor grupp norska präster går ut med ett upprop mot kärnvapen (november 1981) osv.

Som sagt: arenautbrytningen är ett svar på den "kniptång" eller det dilemma som presenteras mellan indefiniering till den ansvarsfulla och förnuftiga ståndpunkten och utdefiniering till den oansvariga och rabulistiska. Svaret består i att inte låta sig pressas till att göra det här valet, genom att förbli på arenan men samtidigt bryta sig ur den. Innan vi går vidare är det emellertid nödvändigt att också peka på några generella faromoment knutna till arenautbrytningar.

För det första vill jag understryka möjligheten för senare perspektivförskjutning hos utbrytaren. I och med att han stannar på arenan förskjuts utbrytarens perspektiv lätt med tiden i riktning mot det etablerade perspektivet, och utbrytningarna blir allt sällsyntare och svagare tills de kanske tystnar. Perspektivförskjutningen, som är besläktad men inte identisk med den "falska" arenautbrytningen, försiggår i sin tur genom två bredare processer. Å ena sidan genom att utbrytaren, utan att märka det, allt mer socialiseras till det etablerade perspektiv som han dagligen utsätts för. Och å andra sidan genom att det etablerade systemet, efter den första utbrytningen, sätter in allt mer raffinerade sanktioner mot ytterligare utbrytningar, vilket gör att utbrytaren alla mer tvingas anpassa sig för att inte mista sin trovärdighet, dvs. för att inte tvingas lämna arenan. Ett tydligt exempel är advokaten i rätten. Å ena sidan utsätts också radikala advokater för en massiv socialisering i det dagliga arbetet i rätten, en socialisering som gradvis kan förskjuta deras perspektiv. Å andra sidan, och ofta samtidigt, kan rättssystemets representanter, efter den första chocken, reagera på den typ av utbrytningar som den radikala advokaten representerar med hårfina isolerande sanktioner, i och utanför rätten, som signalerar till advokaten att hans beteende överskridit gränserna. Om advokaten överhuvudtaget har någon önskan om professionell tillhörighet, vilket ofta grundlagts i honom på förhand, kan sådana sanktioner gradvis verka starkt perspektivförskjutande. Framför allt därför att sanktionerna kan förfölja honom i allt fler detaljer och fortsätta att ha effekter på honom i allt mer anpassande riktning långt efter det att de första anpassningarna ägt rum.

För det andra vill jag understryka möjligheten för senare ofarliggörande anpassning till utbrytningarna från det etablerade systemets sida. Detta är särskilt närliggande om utbrytarens eget perspektiv likväl inte förskjuts. Då kan systemets representanter istället själva företa smärre förändringar eller justeringar, som leder till att utbrytningarnas effekter reduceras inom den bredare offentligheten. Genom att gå in för en lite mer informell, jovial ton i rätten och genom att helt enkelt agera mindre auktoritärt chockerat och mer förstående inför utbrytningsadvokatens politisering, kan advokatens arenautbrytning bli betydligt mindre sensationell inom offentligheten. Genom att förhålla sig mer öppet till nya teologiska principer och tolkningar, kan utbrytningsprästens effekter runt systemet väsentligen reduceras. Och genom att vara beredd till mer kontinuerliga och något öppnare diskussioner av känsliga politiska teman, kan det politiska partiet nå samma resultat gentemot partiutbrytaren. Då undviker man debatter som "nästan exploderar i enskilda frågor", som den norske socialdemokratiske partiledaren uttryckte det hösten 1980 i samband med frågan om lagring av amerikanska vapen. Det var väl just sådana saker som Herbert Marcuse hade i tankarna när han skrev om "repressiv tolerans". Jag vill nämna att utbrytarens perspektivförskjutning å ena sidan och systemets anpassning å andra sidan har en gemensam funktion, nämligen det som man kan kalla för absorbering av utbrytaren. De två processerna kan äga rum samtidigt och öka den totala absorberingseffekten.

Konkret ser vi många exempel på hur utbrytare därmed börjar resonera som så, att krutet bör sparas till de goda frågorna, och hur de -"goda" frågorna sedan ständigt omdefinieras enligt allt strängare kriterier, vilket gör att det till slut blir ytterst få - om några - frågor kvar som anses vara så "goda" att det är förnuftigt att företa en arenautbrytning i samband med dem. Tystnad råder.

Men detta är det värsta fallet. För att motverka perspektivförskjutnings- och anpassningsprocesserna, med påföljande absorbering, och också för att försäkra sig om att arenautbrytningen inte bara blir ett ensamt plask, är det antagligen väsentligt att hålla fast vid följande grundbetingelser:

För det första är det riktigt att ständigt förvänta sig att arenautbrytningarna fungerar mer kontinuerligt bara i vissa sammanhang, nämligen formaliserade sammanhang av nämnda typ, där utbrytaren har en säker position i systemet samtidigt som utbrytningarna framträder särskilt skarpt. Inom mindre formaliserade system, där positionen är mindre säker och där utbrytningarna väcker mindre extern uppmärksamhet, bör vi inte förvänta oss att utbrytningarna fungerar annat än vid speciella tillfällen. Här är det riktigare att medlemmarna i systemet ger informationer osv. på ett mer informellt sätt till yttre politiskt allierade, en politisk arbetsform som vi för övrigt ska återkomma till.

För det andra är det viktigt att hela tiden hålla fast vid den principen, att det man har att säga, den information man vill sprida, ska ut till en bredare offentlighet. Om man sluter sig inne och företar interna arenautbrytningar, vilka alltså inte är "utbrytningar", kommer man inte att fungera som antytts. Det finns stor risk för att man kan komma att sluta sig inne och arbeta "internt" både genom perspektivförskjutningen och systemanpassningen, och genom att medierna inom den yttre offentligheten efter en tid mister intresset för saken. Det är när synpunkter, kritik och informationer från ett auktoritärt och formaliserat system "kommer ut" som det hela får effekter. Man bör sträva maximalt efter att förverkliga detta och inte glida över i "inåtvända" utbrytningar.

En tredje betingelse, som tidigare inte nämnts, bör tillfogas: det är ytterst viktigt att inte operera som isolerad arenautbrytare utan tillsammans med andra i organiserade sammanhang. Detta är viktigt för det känslomässiga stöd som organiserat politiskt arbete ger och som man är i stort behov av just som arenautbrytare, bland annat för att förhindra en perspektivförskjutning. Och för det andra är det viktigt för det praktiska stöd som detta ger, genom att organisationen som man opererar inom kan stödja ens sak och använda det material som arenautbrytningen ger om det etablerade systemet. Det är alltså fråga om en dubbelsidig verkan. Arenautbrytaren är utsatt för stora frestelser att inte operera inom sådana organiserade sammanhang utan snarare på egen hand. För advokaten ligger det i själva yrkesrollen att man ska arbeta ensam, och för andra framstår det ofta åtminstone kortsiktigt som mer praktiskt och "lättare" att handla på egen hand. Men bara om arenautbrytaren arbetar i organiserade sammanhang blir utbrytningen ett bidrag till utvecklingen av den gemensamma politiska handling som är motmakt.

Att arbeta i ett sådant sammanhang är långt ifrån omöjligt.

4.2.3.2 Informationsvridning

Ovan behandlade vi det val som formuleras inom offentligheten mellan den "jordnära" praktiska och den "verklighetsfrämmande" teoretiska ståndpunkten, och hur motståndsrörelsen "snärjs" i valet mellan de båda.

"Informationsvridning" är ett svar på "kniptången" där man, istället för att acceptera valet mellan dessa två, både tar upp praktiska krav och behov och sätter in dem i en politisk-teoretisk ram.

Närmare bestämt sker följande: man arbetar med konkreta krav för eller i en grupp - konkreta reformkrav på permissionsordningar och besöksordningar i fängelserna, konkreta lönekrav och arbetsmiljökrav för arbetarna på företagen. En väsentlig del av arbetet består i att avslöja systemets - fängelsets, företagets - sätt att förhindra förverkligandet av sådana närliggande krav. Avslöjandet ger "material" om hindren, och materialet förs ut ur det konkreta systemet och systematiseras i en mer eller mindre teoretisk ram utifrån ett visst perspektiv. Denna perspektivering äger rum - åtminstone i bästa fall - i övergripande och systematiserande pamfletter, större eller mindre böcker, artiklar i större medier. Materialet används också inom motståndsorganisationen för vidare skolning och är alltså för sin användning inte bara beroende av den bredare offentligheten runt organisationen.

Frågan blir då hur avslöjande material om hinder för realiserandet av närliggande krav kan föras ut så att det kan ges en sådan teoretisk fördjupning och systematisering. Detta kan ske på två grundläggande sätt.

För det första kan det ske genom det vi kan kalla för budbärarrollen, dvs. genom att anhängare, gärna anställda inom systemet, för ut material inifrån systemet till en bredare offentlighet. Ovan behandlade vi arenautbrytningen som arbetsform, och det framgick av diskussionen att denna arbetsform i praktiken är förbehållen de få. Rollen som budbärare av material inifrån till den bredare offentligheten är emellertid en roll som åtminstone i princip kan innehas av många; det är en roll som i princip innebär att stora grupper kan bli politiskt aktiva.

Budbärarfunktionen kan dels gälla tystnadsbelagt material, men dels kan den också gälla material som är långt ifrån tystnadsbelagt utan som sammantaget och systematiserat likväl ger en ny bild av systemet. Tystnadsbelagt material är svårt att få ut, och om det publiceras kan det snabbt drabba ens anställning. Därför är det viktigt att vara medveten om betydelsen av en mängd icke tystnadsbelagt - ofta skenbart trivialt - material; beslut, nyheter, intryck, som är material i vid mening.

Emellertid bör man också vara medveten om och förberedd på de svårigheter som är förbundna med att som budbärare föra ut material som inte är tystnadsbelagt. Systemen utvecklar kollegialitetskrav som omfattar ett vida större område än det rent tystnadsbelagda materialet. Och sanktionerna mot brott mot kollegialitetskraven kan vara hårda - från subtila sociala sanktioner och utfrysning (allvarligt nog på ens arbetsplats, där man tillbringar en stor del av dygnet och där man har en stor del av sin fackliga identifikation) till berövandet av arbetsuppgifter och eventuell uppsägning.

Generellt förhåller det sig så, att även informationer som är helt "öppna" kan vara hotande för systemet, framför allt när de systematiseras så att det framkommer en helhetsbild av systemet. Att detta kan vara hotande visar sig sällan så tydligt som i följande fall, även om det inte här gällde en egentlig "budbärare" inifrån systemet:

Våren 1981 ställdes två samhällsforskare, knutna till det norska respektive svenska fredsforskningsinstitutet, inför rätta i Oslo. De var åtalade för att ha brutit mot strafflagens bestämmelserom offentliggörande av material som bör hemlighållas av hänsyn till rikets säkerhet, liksom mot bestämmelser i lagen om försvarshemligheter. Bakgrunden var en rapport som de två forskarna hade författat om militära säkerhetsanläggningar i Norge.

De två forskarna hade utnyttjat helt öppna källor i samband med rapporten (telefonkatalogen var ett viktigt medel), något som heller inte bestreds av rätten bortsett från en smärre punkt. Likväl dömdes de enligt åtalet att var för sig betala 10 000 norska kronor i böter och 10 000 norska kronor i rättegångskostnader. De dömdes också till sex månaders villkorligt fängelse.

En väsentlig del av bakgrunden till domen var den helhetsbild av systemet som framkom genom systematiseringen av materialet från de öppna källorna detta trots att sådan systematisering med framställandet av en helhetsbild utgör en grundläggande sida av all vetenskaplig verksamhet. Tingsrätten uttalade bland annat följande: "Som tidigare nämnts menar rätten att det bör läggas avgörande vikt vid den helhetsbild som rapporten ger, med de många detaljerade upplysningarna av både negativ och positiv karaktär om de enskilda försvarsanläggningarna. Det rör sig om ett omfattande material från skriftliga källor och från egna observationer. Detta mate rial är systematiserat. Den detaljerade bild som slutligen framkommer måste bedömas i sitt sammanhang."

Därför är det viktigt att utveckla organisationsformer som kan bemöta och neutralisera verkningarna av sanktionerna (som hos oss trots allt bara i sällsynta fall är så starka som i ovanstående exempel). Detta kan dels ske genom utvecklandet av bra informationskanaler för budbärare, till exempel genom att informationen förs via mellanhänder så att källan inte kan spåras. Och det kan dels ske genom att det utvecklas stödorganisationer utanför, som sätter in psykologiskt helt nödvändiga "motsanktioner" mot de sanktioner man utsätts för på arbetsplatsen och liknande.

Budbärarfunktionen kan dels utföras direkt i förhållande till de offentliga massmedierna utanför, dels indirekt i förhållande till politiska organisationer, som i sin tur samlar, systematiserar och presenterar materialet för en bredare offentlighet. Av åtminstone två skäl har det i praktiken visat sig att den förstnämnda formen är generellt sett svårast. För det första är den förstnämnda formen mest direkt avslöjande för källan innanför, med de sanktioner på arbetsplatsen som då följer och som ovan nämndes. För det andra är man genom den här formen mycket mer prisgiven åt massmediernas egen systematisering och presentation av materialet, och massmediernas syfte med presentationen behöver ju som vi vet inte överensstämma med vår politiska ids. Ofta finns det därför mycket goda skäl som talar för att låta det egna materialet "gå genom" organisationer utanför - om det nu finns några sådana och som man kan identifiera sig med.

[...]

Budbärarrollen och provokationsrollen är som antytts olikartade, men båda har alltså som syfte och funktion att få ut material om motarbetandet av kortsiktiga krav i en mer teoretisk perspektivering, och således att förhindra kniptången mellan det "jordnära" praktiska arbetet och det "verklighetsfrämmande" teoretiska. Det faller sig därför naturligt att samla de två rollerna under den gemensamma beteckningen "informationsvridning": information om systemets funktionssätt vrids eller vänds från systemets inre och ut över dess gränser till systematisering och perspektivering inom en bredare offentlighet. Detta är också den beteckning som valts som rubrik till det här avsnittet.

Informationsvridningen utgör ett fundamentalt hot för de allra flesta byråkratiska system, antingen de är privata eller offentliga organisationer inom näringslivet eller förvaltningssystem. Så länge informationer om systemets sätt att hantera kortsiktiga krav förblir inne i systemet, har man i allt väsentligt kontroll över informationens effekter på andra. Spridningen av informationerna utanför systemet innebär att denna kontroll upplöses.

[...]

Vi ser alltså att minst tre aspekter är inblandade i interaktionen mellan offentligheten inom inre och yttre kretsar: informationer som kommer ut, som åverkar och som därtill återverkar så att deltagarna i den inre kretsen blir ömsesidigt uppmärksamma på den yttre behandlingen.

De närmare interaktionsförhållandena mellan inre och yttre offentligheter uppfattar jag som ohyggligt intressanta, men jag får återkomma till dem senare. Så har vi till exempel inte ens berört hur negativa yttre bilder också kan slå inåt och förändra inre värderingar i negativ riktning för den enskilde. Vi har heller inte berört hur en inre offentlighet kan fungera beskyddande för den enskilde deltagaren - hur till exempel vänstersidans inre offentligheter kan ge skydd mot politisk disciplinering. (Det sistnämnda berör vi emellertid indirekt genom vår betoning på organiseringen av politiskt arbete.) Här tar jag bara upp de förhållanden som berör huvudtemat i detta sammanhang - informationsvridningen.

Innan vi går vidare bör följande poängteras: frågan huruvida man bör utveckla informationsvridningen genom budbärarrollen, provokationsrollen eller en kombination av dem båda,(4) är beroende av många praktiska politiska omständigheter. Som nämnts är informationsvridningen ett kraftigt vapen mot de flesta formella system, men vilken roll som är mest funktionell och vid vilken tidpunkt informationsvridningen bör sättas in, är bland annat beroende av politiska stämningar och konjunkturer. Så kan det till exempel i perioder av antiliberalism och så kallad "högervridning" tänkas att längre öppna provokationer mot givna system kan "slå tillbaka" i de stora massmedierna. I Norge är den så kallade "list-saken" kanske ett exempel: det förespeglades att listor över medarbetare inom säkerhetstjänsten skulle offentliggöras av några vänsterorienterade personer. Dessa vänsterorienterade personer blev i hög grad kriminaliserade som samhällsförbrytare i pressen. De närmare taktiska frågor och resonemang som detta ger upphov till, är det svårare att ge konkreta och utarbetade besked om. Här måste man, som det heter, känna situationen "på pulsen". Men en allmän och mycket viktig betingelse för en vällyckad informationsvridning rent generellt kan ändå poängteras: det är här - precis som i samband med arenautbrytningarna som vi tidigare diskuterade - avgörande att arbeta organiserat. Detta har visserligen sagts eller legat implicit tidigare i testen, men det tål att upprepas. En person som ensam försöker påverka systemet och avslöja det genom att få ut material eller provocera det utifrån, mister mycket lätt sin kraft och neutraliseras.

Det som ovan sagts om värderingen av olika typer av informationsvridning i förhållande till de politiska omständigheterna, kan generaliseras ytterligare. Jag önskar vid den här punkten av framställningen understryka något som jag menar gäller generellt, nämligen att valet mellan de olika arbetssätt som analyseras i den här boken (såväl som mellan andra arbetsformer) också måste beslutas mot bakgrund av den totala politiska situation som råder och de konkreta politiska betingelser som existerar. Vi ska senare åtskilliga gånger understryka något vi redan antytt, nämligen den stora betydelsen av att i, så stor utsträckning som möjligt använda arbetssätten tillsammans och betrakta dem i förbindelse med varandra, och under den vidare framställningen ligger ett visst antagande om att vi stegvis arbetar oss framåt mot arbetsformer som tillsammans är verkningsfulla. Men samtidigt får inte detta göra att vi undviker att också värdera arbetssätten konkret. Om vi undviker detta, blir vi dogmatiska. I vissa situationer, ja under mycket långa faser, kan vissa arbetsformer fungera bäst, i andra kan andra former vara de mest effektiva, och värderingen måste som sagt vara helt jordnära i förhållande till betingelserna. Den tyska arbetsgruppens bedömning av varför den borde göra "räder" in på motpartens offentlighetsarena snarare än att anordna egna stora arrangemang, som tidigare nämndes, är ett litet men bra exempel på denna generella poäng.

Kort sagt: valet av arbetssätt måste också värderas i förhållande till den samtid de ska fungera i. Politiskt arbete är alltså ett "både-och". Och det ska bli fler "både-och" i den här boken.

4.2.3.3 Maktbildning

Tidigare behandlade vi det val som formuleras inom offentligheten mellan arbetet för kortsiktiga förbättringar å ena sidan och definitionen som krisskapare och motarbetare av målgruppens intressen å andra sidan.

"Maktbildningen" är ett svar på denna "kniptång", där man istället för att acceptera valet mellan de två både tar upp kortsiktiga krav och betonar långsiktiga perspektiv.

Poängen är följande: man arbetar för att utveckla förändringar inom det etablerade systemet - reformer som både representerar kortsiktiga krav från de underordnade i systemet och som samtidigt, vid genomförandet, ger de underordnade en stärkt maktposition i arbetet för målsättningar på längre sikt.

Poängen är enkel i princip men svår i praktiken. Två exempel ska inledningsvis klargöra vad vi här har i tankarna. Först ett exempel från arbetslivet:

Sommaren 1980 gick en våg av arbetsstrejker genom Polen. Strejkerna fick omfattande täckning i stora massmedier i hela Europa och representerade på så sätt en betydande "arenautbrytning" från den formaliserade och auktoritära situation som den polska politiska arenan är. Men här är poängen något annorlunda. Arbetarna som strejkade ställde dels lönekrav. Men dels ställde de krav som handlade om organisationsmöjligheter och rättigheter. Särskilt viktigt var möjligheten att få bilda fria och självständiga fackföreningar. De senare kraven rörde sig om "maktbildning". Det var starkt önskade kortsiktiga krav från arbetarnas sida, vilka samtidigt också innebar en bättre utgångspunkt för att nå mer långsiktiga mål gentemot det politisk-industriella systemet i Polen. Med fria organisationsmöjligheter skulle man från början kunna kommunicera bättre sinsemellan, lättare kunna koordinera hot om sanktioner i framtiden osv.

Denna politiska utveckling har som bekant fortsatt i Polen under 1981 och 1982. Nyligen har militären slagit ner motståndet. Men mer långsiktigt är kampen inte slut.

Så ett exempel från uteliggarnas liv, arbetslivets motpol så att säga:

Under 1972/73 startades en "aktionsgrupp för hemlösa och uteliggare" i Oslo. Bakgrunden var bland annat de besvärliga villkor som den här gruppen levde (och i stort sett lever) under. Aktionsgruppen för hemlösa och uteliggare ställde många krav och arbetade med många frågor. Vid en viss tidpunkt lyckades man få beviljat utgivning av en egen tidning. Tidningen kom ut i en del nummer (och kommer fortfarande ut), den spreds till uteliggarnas miljö och fick åtminstone i viss mån en konsoliderande verkan. Kommunikationerna inom gruppen ökade något, så att krav något lättare kunde uttryckas och befrämjas. Som handling betraktat var inte kravet på medel till tidningen särskilt stort. Men kravet är ett litet exempel på "maktbildning": det rörde sig om en kortsiktig förändring som var önskad och som samtidigt gav uteliggarna en något bättre position i arbetet för mer långsiktiga målsättningar.

Som i synnerhet framgår av det första exemplet rör det sig här inte nödvändigtvis om arbete inom offentligheten: den polska organiseringen var naturligtvis mycket mer direkt och konkret än så. Men verkningen av maktbildningen, där kortsiktiga krav och långsiktiga målsättningar kombineras på det sätt som antytts, är bland annat en neutralisering av "kniptången" mellan det kortsiktiga kravet och den långsiktiga målsättningen, som så ofta presenteras inom offentligheten. Detta sker genom att kniptången inte så lätt kan användas, och/eller att den inte får så stor verkan bland dem som organiserar sig eller i grupperna kring dem.

Jag sade att poängen är enkel i princip men svår i praktiken. Den största svårigheten består i att det normalt knyts betingelser till genomförandet av de krav som leder till maktbildning. Det är framför allt två typer av betingelser som ställs och som bör nämnas.

Å ena sidan övertagandet: kravet accepteras på den oftast outtalade - betingelsen, att det etablerade systemet, eller organ inom det etablerade systemet, övertar genomförandet av det. Då kan samtidigt förhållanden som förhindrar ytterligare effektiv maktbildning byggas in. Ett exempel är "kvinnoåret". Kvinnorörelsens krav sugs här upp av officiella arrangemang, till exempel i FN:s regi. Under en resa i Mexico år 1975 kunde jag själv se lite av det förtryck som mexikanska kvinnor lever under. Samtidigt såg jag stora plakat och annonser från FN:s kvinnokonferens, som just då arrangerades i Mexico City, med officiella representanter från regeringarna i olika länder. Kontrasten var skriande.

Å den andra sidan uppstyckningen: det maktbildande kravet genomförs på den betingelsen, att det sker stegvis, med en begränsad del först. Förutsättningen är att man sedan ska "arbeta vidare" på ytterligare förändringar. Denna förutsättning blir emellertid ofta inte förverkligad, och den stegvisa förändringen blir gärna sådan, att den reella maktbildningen starkt begränsas. Ett exempel är viktiga delar av den nya norska arbetsmiljölagen, som antogs år 1977 och som ersatt den gamla arbetsskyddslagen. Den nya lagen införde nya bestämmelserom arbetet för skyddsombud osv., som enligt sin intention just skulle vara maktbildande för arbetarna. I praktiken är den makt som tillkommit skyddsombuden mycket begränsad och kommer med största sannolikhet att så förbli (se närmare Mathiesen 1980a, s. 68 ff). Antagligen skulle ett närmare studium av den polska utvecklingen, som nämndes i exemplet ovan, kunna visa liknande begränsningar.

Om det krav som från början är maktbildande övertas och/eller styckas upp på det här sättet, så att det likväl inte sker någon maktbildning eller att den bara sker i mycket begränsad utsträckning, kommer detta ofta att driva rörelsen in i stora problem. Ständigt händer det att några relativt få - de ledande som kanske arbetat hårdast för reformen - hårdnackat försvarar reformen utifrån en idealistisk grundval, medan den stora massan sjunker tillbaka i en mer eller mindre resignerad passivitet. Jag menar att man kan skymta konturerna av denna utveckling i samband med den ovan nämnda arbetsmiljölagen: ledande socialdemokrater inom fackföreningsrörelsen betonar att lagen åtminstone är "ett steg framåt" (de hänvisar särskilt till en del föga preciserade bestämmelser i lagen som handlar om dess goda intentioner), medan kollektivbildning och förnyat politiskt arbete mot bakgrund av den här lagen låter vänta på sig. Mycket tyder på att exempelvis själva skyddsarbetet går mycket trögt på många företag.

I samband med arbetet för maktbildande krav är det med andra ord nödvändigt att ha den mest skarpa och principiella analys. I en tid med politisk resignation är det frestande att överge analysen av principerna och gå in för reformer som kan te sig maktbildande oavsett deras närmare innehåll. (5) Enligt min uppfattning är detta en farlig politik: man hinns så lätt upp i nästa omgång av övertagandet eller av uppstyckningen, eller av båda delarna.

Den viktigaste medicinen mot dessa faror är antagligen att hela tiden i möjligaste mån försöka kombinera det maktbildande arbetet med arbeten av typ arenautbrytning, informationsvridning och andra arbetsformer som vi ska komma till längre fram. För det första är detta viktigt därför att man därigenom inte sätter sin tillit till en enda arbetsform, som kan vara mer eller mindre vällyckad. Man placerar in den ena arbetsformen i en ram av andra och vilar därmed på flera. För det andra är det viktigt därför att man därigenom håller fast vid betydelsen av att befinna sig i "randzonen" mellan det etablerade systemet och - höll jag på att säga T världen utanför. Närmare bestämt: det är insisterandet på att befinna sig på denna skarpa kant som gör det möjligt att undgå både indefinieringen (som vi huvudsakligen uppehållit oss vid nyligen) och utdefinieringen. Kombinationen av arbetsformer fungerar ömsesidigt stödjande på följande sätt: i det maktbildande arbetet blir vi genom arenautbrytning och informationsvridning påminda om betydelsen av att befinna sig i "randzonen", i arenaarbetet blir vi påminda om samma sak genom det maktbildande och informationsvridande arbetet osv. Särskilt viktigt är kanske att de olika arbetsformerna ömsesidigt påminner oss om betydelsen av att "gå vidare" när en arbetsform nått en punkt där övertagningsprocesser och indefinieringskrafter generellt tar vid.

4.2.3.4 Sakprioritering

Ovan behandlade vi det val som offentligheten ställer upp mellan å ena sidan enighet med och inom det etablerade systemet, som sägs leda till vinster för båda eller alla parter, och å andra sidan definitionen av motgruppen som totalt splittrad och som det därför inte finns någon anledning att ta på allvar. Konkret fungerar dilemmat på följande sätt: om en motgrupp inte inordnar sig och accepterar enigheten med och inom det etablerade systemet, ställer systemrepresentanterna ofta gruppen inför en bred, mer eller mindre total oenighet som alternativ: "Är du inte med oss, är du mot oss." Detta är i sig en form av utdefiniering, men följande är värre: motgruppen kan komma att finna sig i och acceptera definitionen som total motståndare. Då kommer den lätt att bygga upp ett motsvarande totalt alternativ till det etablerade på alla eller de flesta relevanta punkter. Om detta sker kommer gruppen genast att stå inför åtminstone nyanser av oenighet också internt vad gäller de många olika teman som är aktuella. Dessa oenigheter, som från början kan vara nog så viktiga, blåses lätt upp inom offentligheten, vilket skapar ytterligare oenighet inom gruppen, något som ytterligare blåses upp osv., så att man till slut lätt kan presenteras som - och också faktiskt blivit - totalt söndrade.

"Sakprioriteringen" är ett svar på denna "kniptång". Istället för att acceptera valet mellan de två sidorna - att antingen låta sin oenighet med det etablerade systemet förstummas eller ställa sig mer eller mindre totalt oenig och på köpet låta den interna oenigheten inom gruppen blåsas upp - betonar man oenigheten och därmed konflikten med det etablerade systemet utan att ta upp oenigheten över hela spektret av saker och principer på en gång. oängen är följande: man prioriterar vissa saker eller sakområden som anses särskilt viktiga, arbetar speciellt för och med dessa, och går om nödvändigt (och som regel är det nödvändigt) in i en klar konflikt med etablerade krafter när det gäller dessa. Alla andra saker eller sakområden låter man däremot ligga mer eller mindre orörda (utan att man för den skull nödvändigtvis direkt tillkännager att man är ense om dem). Eventuellt tar man upp andra saker bara efter hand som det blir nödvändigt, mot bakgrund av den sak eller det sakområde som bildar utgångspunkten. Därmed upprätthålls konflikten i eller gentemot systemet, men på ett avgränsat sätt, så att man undviker den interna oenigheten inom gruppen.

Ett exempel kan klargöra:

När föreningen KROM hade startat förväntades det att föreningen skulle ta upp ett brett spektrum av saker inom kriminalpolitiken. Efter hand förväntades det också att man skulle inta mycket generella, allmänpolitiska ståndpunkter. Dessa förväntningar, som uttrycktes retoriskt av taktiskt begåvade personer inom ledningen på fängelserna, fångades upp av enskilda medlemmar på en del konferenser och seminarier, och detta skapade snabbt stora inbördes oenigheter mellan delar av föreningen. Dessa oenigheter exponerades också i viss mån på öppna möten, och fördes därigenom vidare till de offentliga medierna.

Mot denna bakgrund klargjordes efter hand en väsentlig princip inom föreningen: man prioriterade vissa saker som det rådde stor enighet om internt och lät bli andra delar av såväl kriminalpolitiken som allmänpolitiken. Genom en sådan prioritering förhindrade man allvarliga sprickbildningar inom föreningen och samlade dessutom krafterna kring saker som därmed blev mer genomförbara. Ett sådant exempel, från föreningens tidigare historia, var arbetet med att upphäva tvångsarbetet.

Efter hand som diskussionen av andra saker mognade till underbyggda ståndpunkter, tog man också upp dessa. Man breddade alltså successivt sakområdet genom att prioritera nya saker. Frågan om upphävandet av ungdomsfängelserna var en sådan sak som man kom fram till senare. Detta gällde i ännu högre grad saker som låg närmare den generella socialpolitiken.

Även om "sakprioriteringen" nog så effektivt besvarar kniptångsvalet mellan konflikt med det etablerade systemet och intern oenighet - man tar alltså konflikten med det etablerade systemet stegvis på avgränsade sakområden innebär också den vissa problem. Här liksom ovan är huvudproblemet att försöka undvika att indefinieringssidan likväl får ett övertag. Indefinieringen kan ske genom att den stegvisa politiken inte ständigt utvecklas till nya områden utan snarare stannar på det sakområde som först utmejslats. Detta skulle ha blivit KROM:s situation om föreningen bara hade hållit sig till uteliggarnas problemområde efter ändringarna i lösdrivarlagen och upphävandet av tvångsarbetet. Det var väsentligt att stanna på det området, bland annat för att undvika att nya tvångsordningar av samma eller liknande karaktär fick möjlighet att återigen etablera sig (något det fanns risk för, se diskussionen i Mathiesen 1973 och Mathiesen 1979 s. 236 ff). Men det var samtidigt väsentligt att gå vidare till andra sakområden, utmana det etablerade systemet på områden som låg närmare systemets nya toleransgräns (som förflyttar sig beroende på vilka saker man klarar att genomföra, liksom på andra politiska förhållanden). Återigen förhåller det sig antagligen på det sättet, att användningen av de andra arbetsformer vi behandlat arenautbrytning, informationsvridning med systemprovokation, maktbildning - förhindrar att man stannar på det område som man ursprungligen prioriterat. Som sagt: arbetsformerna stödjer varandra ömsesidigt och bör i möjligaste mån användas tillsammans.

4.2.3.5 Premissformulering

Ovan behandlade vi det val som presenteras inom offentligheten mellan å ena sidan kravet på en ytterst försiktig, balanserande centrumorientering och å andra sidan alternativet till detta, som definieras som den extrema politiska sektbildningen. Är du inte ytterst försiktigt balanserande blir du snabbt definierad som extremist.

"Premissformuleringen" är ett svar på denna "kniptång". Istället för att acceptera valet mellan de två sidorna, istället för att acceptera valet mellan att antingen låta sig indefinieras som balanserad i centrum eller utdefinieras som sektpräglad extremist, formulerar man klart kritiska (och därmed inte "centrumpräglade") synpunkter på grundval av särskilt grundligt utarbetade (och i den meningen "balanserade") premisser, som därmed fungerar som alternativ till det etablerade systemets premisser.

Genom att presentera sådana grundligt genomarbetade egna premisser gör man det svårt, i bästa fall omöjligt, för representanterna för det etablerade systemet att behandla de aktuella problemställningarna på deras premisser. Om man lyckas göra detta svårt för dem, eller ännu bättre omöjligt, har man "tillskansat" sig en bit av offentligheten: representanterna för det etablerade systemet måste "komma" till den debatt som motståndarna arrangerat och inte omvänt. Låter de bli att komma, om de "uteblir", är detta åtminstone något som märks och något som i detta sammanhang ytterligare befäster att debatten "ligger" där motståndarna lägger den. Och då handlar inte debatten om huruvida motgruppen är tillräckligt balanserad, eller ett gäng extremister, utan om saken.

Att de etablerades uteblivande emellertid också kan bli ett tecken på det motsatta, är något vi ska återkomma till.

Premissformuleringen, med efterföljande "tillskansning" av offentligheten på det sätt som antytts, är svår att genomföra i praktiken, och den är beroende av vissa mer generella politiska konstellationer. Jag ska först ge ett exempel som illustrerar huvudpoängen:

Under föreningen KROM:s första period användes mycket kraft och tid till att grundligt diskutera igenom den kriminalpolitiska plattformen. Man knöt också till sig experter av olika slag, så att föreningen representerade en helhet av expertis (inklusive fångar) som det enligt planerna skulle vara svårt att "komma ifrån".

Hösten 1969 arrangerade föreningen sin första stora kriminalpolitiska konferens som varade i tre dagar och som var ett noga planerat samarbete med andra nordiska reformföreningar på området. Mot bakgrund av temats nya karaktär och planeringen, kom stora delar av den skandinaviska pressen till konferensen. Fängelsemyndigheterna var inbjudna, men man svarade från det hållet att man inte ville låta sig representeras.

Detta togs upp i pressen på ett ganska ogynnsamt sätt. Man kunde inte förstå vad myndigheterna hade att förlora på att komma till diskussionerna. Även tidningar som inte stödde KROM:s syn ställde frågan i sina rubriker: "Varför var ni inte där?"

KROM lyckades vid det här arrangemanget och under den här perioden att i hög grad vara premissformulerande, definiera hur debatten "skulle se ut" - både vad gäller teman och platser. På detta sätt undgick man i den här fasen både att bli indefinierad som balanserad i centrum och utdefinierad som extrem sekt som ingen behövde ta på allvar. Man skulle också kunna säga det så här: genom ett koncentrerat arbete visade det sig att in- och utdefinieringskrafterna alltså inte var oundvikliga, de kunde motverkas, åtminstone i stor utsträckning.

En kort tid efter den ovannämnda konferensen skedde ett skifte inom fängelseväsendets ledning. Den nye ledaren deltog i KROM:s debatter och fick sina medarbetare att göra detsamma. Dessa deltog till exempel i stora debatter om isolering och häktning, med stor uppslutning från press och åhörare. Detta var ett tydligt tecken på att föreningen under den här perioden definierade premisserna för debatten.

Det som här med andra ord betonas, är betydelsen av ett mycket grundligt förararbete, med utmejslandet av premisser och problemställningar som gör "snitt" i offentligheten, och med användning av varierad och kunnig expertis.

Återigen finns det säkert risk för indefiniering. Inte minst genom användningen av experter, som trots allt har en stor del av sin positionsmässiga och professionella plattform inom det etablerade systemet. Men återigen är det möjligt att undgå faran genom den samtidiga användningen av de andra tillvägagångssätt som vi betonat.

Antagligen är emellertid utdefinieringsrisken större, och det finns därför störst anledning att vara mest vaksam på den. Det råder nämligen stor skillnad mellan de fyra föregående arbetsformer som behandlats och denna femte form: medan de fyra föregående ligger på "insidan" av gränsen mellan indefiniering och utdefiniering, alltså så nära gränsen som möjligt men likväl på indefinieringssidan av den, ligger den femte formen på "utsidan" av gränsen: man slutar att primärt bygga på de premisser som formuleras av det etablerade systemet, för att istället primärt bygga på en del egna premisser som man försöker få ut till offentligheten.

Denna övergång från "insidan" till "utsidan" av gränsen är helt grundläggande. Den understryker något som vi redan varit inne på: även om varje enskild arbetsform försöker att undvika valet mellan in- och utdefiniering, är det genom den organiserade och samtidiga användningen av hela spektret av arbetsformer som valet verkligen kan undvikas. Detta sker genom att man kombinerar de fyra första formerna med den femte formen - och med den sjätte, som vi ännu inte behandlat.

I exemplet ovan, från föreningen KROM:s första tid, försökte man göra just detta:

Samtidigt som den ovannämnda premissformulerande konferensen hölls, representerade den här första tiden också i viss mån en tid av arenautbrytningar: vetenskapsmän som tidigare hade bedrivit sin forskning på fängelseväsendets arena deltog nu i det nya kriminalpolitiska arbetet med utåtriktade föredrag, artiklar osv. Samtidigt bedrev man, som ovan antytts under 4.2.3.2, ett ganska intensivt informationsvridande arbete, och man försökte åtminstone i viss utsträckning att fungera maktbildande för fångarna, genom att man stödde fångarnas gryende strävan att organisera sig och skapa sin egen organisationsmässiga plattform.

Men även om man på detta sätt kombinerar olika arbetsformer, föreligger det en risk för utdefiniering i samband med den femte formen. Som premissformulerare står man starkt när formuleringen är vällyckad, dvs. när man klarar att erövra en del av offentligheten, men en vällyckad premissformulering bygger på flera osäkra faktorer.

För det första bygger den på de offentliga mediernas villighet att ge utrymme åt de premissformulerande mötena och nyheterna. Denna villighet är i sin tur beroende av flera förhålanden.

Ett förhållande är premissformuleringens nyhetsmässiga och därmed försäljningsmässiga karaktär: ofta svalnar pressens intresse efter en tid, när materialet inte längre är nytt. Ett annat förhållande är det etablerade systemets förmåga, genom sina representanter, att självt göra liknande utspel, upprätta kontakter med medierna och därmed konkurrera om premissformuleringen: ofta lär sig representanterna för det etablerade systemet spelets taktik och strategi, och deras utspel väcker tillit just därför att de representerar något tryggt, något etablerat, och därmed något som anses vara "objektivt". Ett tredje förhållande är den generella politiska utvecklingen: under perioder av skärpta politiska högeråsikter, som idag, har premissformuleringen från kritikerna från början mindre tilltro och får därmed mindre utrymme i medierna.

För det andra bygger den vällyckade formuleringen på det "politiska klimatet" inom den bredare offentligheten. Helt bortsett från hur detta "klimat" påverkar de medier som ska motta premissformuleringen, fungerar det också på ett mer direkt sätt - det är medbestämmande för uppslutningen på möten, för den allmänna tilltron och entusiasmen inom de grupper man vänder sig till osv. Sammantaget är därför risken ganska stor för att premissformuleringen efter en tid upphör att vara just premissformulering och istället blir en form av hårdnackat och envist tuggande av vissa principer och perspektiv, som inte längre "hörs" i medierna och som inte har något gehör utanför en liten grupp av speciella anhängare. Det förstnämnda, att man inte längre "hörs" i de offentliga medierna, skulle inte vara så farligt om man likväl "hördes" i de grupper och kategorier av människor som man vänder sig till. Men när också detta upphör, då börjar utdefinieringen bli ett orubbligt faktum.

Här ligger, såvitt jag kan förstå, den huvudsakliga risken vid premissformulering. Men indirekt kan denna risk också fungera indefinierande: mot bakgrund av de särskilt stora möjligheter till utdefiniering som här behandlats, kan organisationen komma att reagera genom att söka sig allt närmare det etablerade systemets egna premisser. Om man samtidigt fortsätter att arrangera egna möten, konferenser osv., kan följande situation uppstå: man presenterar premisser som är identiska med eller som ligger mycket nära de etablerade, medan presentationsformen ger intryck av tvådimensionalitet eller rent av konflikt. Ett bra exempel är Röda Korsets så kallade "besökstjänst" för fångar. Den här organisationen fungerar helt på fängelsemyndigheternas premisser, den upprepar i stort sett de här premisserna på sina möten, den preciserar premisserna genom att inbjuda centrala personer inom fängelseväsendet att hålla föredrag om dem, men den presenterar sig själv som en oavhängig organisation med egen apparat, egna möten osv.

Trots riskerna är premissformulering möjlig. Den taktiska uppgiften blir att värdera betingelser som de ovan nämnda, och att företa utspelen i förhållande till dem. Återigen: i möjligaste mån tillsammans med de andra arbetsformerna.

4.2.3.6 Alternativformulering

Tidigare betonade vi hur alla de indefinierande former som vi behandlat så att säga "uppsummeras" i en grundläggande "etablerad inställning": budskapet består i att understryka den ansvarsfulla, praktiska, kortsiktiga, enighetsorienterade och balanserade inställningen. Samtidigt betonade vi hur alla de utdefinierande formerna på motorganisationen: det hävdas om varje motstånd mot det etablerade systemet att det helt enkelt är ifrågavarande rörelse som "står bakom".

Det motsvarande summerande eller övergripande svaret på denna "kniptång" kan vi kalla för "alternativformulering".

När jag använder uttrycket "alternativformulering" tänker jag inte på formulerandet av alternativ till redan etablerade ordningar som man menar att det etablerade systemet ska genomföra istället. Jag tänker alltså inte på exempelvis "alternativ" till ungdomsfängelse som det etablerade kriminalpolitiska systemet ska genomföra, eller "alternativ" till utbyggnaden av Alta/Kautokeino-vattendraget som utbyggnadsmyndigheterna ska genomföra osv. Det kan under vissa betingelser vara riktigt att presentera sådana alternativ. Det kan för det första vara riktigt i en debatt där man lyckas "utmana" det etablerade systemet med "alternativ" som det är svårt för det etablerade systemet att "komma undan" i argumentationen. Och det kan vara riktigt i situationer där man räknar med att ha stor kontroll över utvecklingsförloppet, så att "alternativet" faktiskt genomförs planenligt. Men oftast förhåller det sig inte så. Som jag varit inne på i flera andra publikationer,6 är chanserna ofta stora för att man mister kontrollen över förloppet, dvs. att kontrollen i praktiken övergår till de utövande representanterna för det etablerade systemet. Dessa använder ens alternativ selektivt (de väljer ut de delar av alternativet som de tycker passar), de använder det i förhållande till andra målsättningar (de bevarar till exempel det gamla systemets funktioner som målsättning) och de använder det rent av med mer eller mindre avvikande innehåll (de etablerar det föreslagna alternativet med helt andra ingredienser). Dessa tre punkter - den selektiva, den målvridna och den innehållsförändrade användningen - är viktiga och ofta förekommande i de många situationer där man mister kontrollen över det fortsatta genomförandet av de konkreta alternativen. Ett lysande exempel är det öde som drabbade den norska så kallade "Kriminalmeldingen" (Stortingsmelding nr 104 om kriminalpolitiken, 1978-79). Konkret föreslog man här en viss reducering av fängelserna, samtidigt som man föreslog inrättandet av ett brottsförebyggande råd och en brottmålskommission. Det som hände var att det statsråd som var ansvarig för rapporten tvingades lämna sin ställning, bland annat mot bakgrund av den stora offentliga debatt som rapporten skapade. Något senare, och mer eller mindre av samma anledning, avgick också den tjänsteman som hade varit särskilt central vid utarbetandet. Ett nytt statsråd och en tjänsteman med klart konservativa kriminalpolitiska uppfattningar tillsattes, fängelsereformerna lades på is medan det brottsförebyggande rådet och brottmålskommissionen applåderades och inrättades. Inrättandet av de nämnda organen skedde dels under stark kontroll från det etablerade systemet (detta gällde för det brottsförebyggande rådet som fick sitt sekretariat förlagt till fängelseväsendets ledning); dels med starkt konservativa dominerande medlemmar (detta gällde för brottmålskommissionen). Förslagen i den ursprungliga rapporten användes i sanning selektivt, de förvreds i förhållande till målsättningen och förändrades till själva innehållet.

Jag tänker alltså inte på formulerandet av alternativ till redan etablerade ordningar som det etablerade systemet ska genomföra istället, även om det under betingelses som angetts ovan kan vara riktigt att också formulera sådana.(7) Jag tänker på bildandet av en alternativ offentlighet, dvs. bildandet av en egen arena för presentation av åsikter, debatt och kritik, som blir en sådan "tyngdpunkt" att andra, åtminstone en bra bit in i det etablerade systemet, också dras dit för att debattera och för att undvika att bli kritiserade för att inte vilja debattera. Bildandet av en alternativ offentlighet i denna mening representerar en förlängning av den typ av premissformulering som tidigare behandlades. Premissformuleringen sätts i system.

Det finns flera historiska exempel på ett sådant bildande av en alternativ offentlighet, som alltså i större eller mindre utsträckning utkonkurrerar den existerande etablerade offentliga arenan. Utvecklingen av hela den så kallade borgerliga offentligheten, som in i vår egen tid utkonkurrerade hovets och feodalsystemets offentligheter, nämnde vi tidigare i detta kapitel. Just det här fallet representerar ett av de viktigaste allmänpolitiska exemplen. Ett annat stort historiskt exempel måste ha varit Reformationen, med utvecklandet inom mycket stora områden av de protestantiska kyrkliga "offentligheterna". Men det finns också samtida exempel, åtminstone inom delområden av samhället. Jag ska helt kort nämna tre:

Det första exemplet är den aktivitet som under de senaste åren varit knuten till miljörörelserna i olika länder i västvärlden. De här rörelserna - motståndet mot utbyggnaden av vattendrag i Norge, kärnkraftsmotståndet i olika länder osv. - bygger på konkret organisering förutom arbete inom den "offentlighet" vi här diskuterar. Men offentlighetsarbetet har varit - och är - en del av verksamheten. Och genom egna tidskrifter och bulletiner, delvis till och med en egen press och åtminstone genom flitiga bidrag i den existerande pressen, har man under ganska lång tid klarat att skapa åtminstone element till en sådan alternativ offentlighet som här skisserats.

Det andra exemplet gäller delområdet kriminalpolitik.

Under en period av några år under första delen av 1970talet var föreningen KRUM i Sverige (möjligen i viss mån även föreningen KROM i Norge) inte bara premissformulerande med avseende på den offentliga debatten, utan det fanns också stora ansatser till skapandet av en regelrätt alternativ offentlighet på området. Det var i den här föreningens regi som en stor del av "debatten försiggick". Detta upphörde mot slutet av 1970-talet av olika skäl, bland annat antagligen till följd av den allmänna högervridningen inom det politiska livet.

Det tredje exemplet är än mer tidsbegränsat, men tidsbegränsningen har med sakens avgränsning att göra: motståndet mot Norges medlemskap i EG. I en viktig fas i början av 1970-talet lyckades den folkrörelse som bildades mot ett medlemskap bryta igenom inom offentligheten och åtminstone delvis skapa sin egen offentliga arena för debatt, som drog andra till sig.

Vad är då det politiska syftet med bildandet av en alternativ arena? Är det bara för att skaffa sig makt över "debatten"? Syftet är naturligtvis att påverka den politiska utvecklingen på området. Förutsättningen för detta är bland annat att man kan arbeta inom offentligheten, och ett sådant arbete är mer effektivt ju större ens dominans är inom offentligheten.

Detta innebär inte att det fortsatta genomförandet av politiska krav därmed är oproblematiskt. Det finns mängder av svårigheter. Såväl intressena som trögheten i det officiella politiska systemet och i den politiska beslutsprocess som försiggår utanför offentlighetens "ljus", samt statsbyråkratins fortsatta möjlighet att använda budskap från den alternativa offentligheten selektivt, förvridet i förhållande till målsättningen och förändrat till själva innehållet, allt detta skapar problem. Närmare bestämt blir dessa förhållanden belastningar för det fortsatta politiska arbetet på ett sådant sätt, att den kursändring man arbetar för lätt beskärs redan från början, och avskalas under den fortsatta processen om nu den ursprungliga beskärningen inte varit tillräckligt stark.(8)

Bildandet av alternativa offentligheter(9) påverkar likväl den politiska utvecklingen på två sätt.

För det första påverkas utvecklingen genom att den presentation av problemställningar och premisser som kan ske på den alternativa offentliga arenan likväl innebär större hinder för beskärning och avskalning inom det politiska livet än vad som annars hade varit fallet. Så möjliggörs till exempel större kontroll över genomföran det av konkreta alternativ av den typ som nämndes ovan. Antagligen gäller detta i särskilt hög grad under vissa betingelser. Den viktigaste betingelsen är troligtvis, att den fråga som är uppe till debatt formas till en klar politisk fråga, så att det blir, som det heter, "politiskt omöjligt" för politikerna att undvika att handla i enlighet med kravet från den alternativa offentligheten.

För det andra påverkas utvecklingen mycket mer indirekt: genom att deltagarna inom den alternativa offentligheten raffinerar sin analys genom debatten där, stärks de i sin tro (något som inte är oviktigt eller dumt; det är en teknik inom den etablerade offentligheten att definiera tron på en sak som oviktigt och fånigt) och ger varandra känslomässigt stöd. I samband med den senare typen av påverkan, den långsiktiga, står och faller ens verksamhet mycket mindre med genomförandet av kortsiktiga saker.

De två punkterna kompletterar varandra.

Men innan vi avslutar det här avsnittet bör vi också betona svårigheterna i att upprätthålla en alternativ offentlighet över en längre tid. Detta finns det också många historiska exempel på. Så har vi till exempel sett hur politiska partier på vänsterkanten först mist sin position som alternativ offentlighet, och hur medlemmar sedan fallit ifrån och organisationen förvittrat.

Likväl visar de positiva exempel som behandlats ovan, att man också faktiskt kan arbeta på det här sättet inom offentligheten.

Detta leder över till avslutningen på detta huvudavsnitt.

4.2.3.7 Motmaktens möjlighet inom offentligheten: De samlade arbetsformerna

Vi har behandlat sex omfattande arbetsformer inom "offentligheten" - arenautbrytning, informationsvridning, maktbildning, sakprioritering, premissformulering och alternativformulering. De sex formerna är inriktade på att förhindra valet mellan indefiniering, där kollektivet blir olönsamt, och utdefiniering, där handlandet blirmeningslöst. Vi har ganska ingående behandlat såväl betingelserna för som svårigheterna med deras användning. Arbetet inom offentligheten innebär alltså något betydligt mer än att skriva en artikel i tidningen då och då (som tas in beroende på skribentens status och tidningens försäljningspolitik), och därmed tro att man "påverkar opinionen".

Avslutningsvis ska jag, delvis som en upprepning, kort poängtera ett par förhållanden.

För det första är det viktigt att betrakta arbetsformerna inom offentligheten som en helhet, som ett spektrum av former som alla i möjligaste mån bör utnyttjas. En sida av detta är att arbetsformerna ömsesidigt kompletterar varandra, genom att den ena formen stöds och frambringas av de andra. En annan sida är att arbetsformerna ömsesidigt stödjer varandra, genom att de första tre-fyra av dem mest förhindrar utdefiniering, medan de två sista mest förhindrar indefiniering i och med att de i första hand söker etablera egna premisser. Därmed utgör alltså inte bara de enskilda arbetsformerna ett försvar mot inoch utdefinieringen, utan detta åstadkoms också av helheten av arbetsformer, ja i kanske än högre grad.

För det andra är det viktigt att betrakta arbetsformerna som exempel på att det trots alla svårigheter är möjligt att handla politiskt också inom offentligheten. Det är möjligt att lägga fram nya premisser inom vidare cirklar, det är möjligt att definiera problemställningar och betingelser. I en tid med starka känslor av politisk meningslöshet är detta påpekande i sig viktigt, ja ett huvudsyfte.

Men för det tredje är det viktigt att vara medveten om, att arbetet inom offentligheten knappast kan stå för sig självt. Utan grund i djupare normativa hållningar, och i sista instans i konkreta organisationer, blir till och med det koncentrerade arbetet inom offentligheten, som vi betonat, ofta en flyktig verksamhet som vinner och försvinner med politiska stämningar och med de etablerade systemens organisation och resurser.

Det är till dessa vidare betingelser vi nu ska övergå.

Fotnötter:

(2) De sex formerna av utdefiniering har också behandlats bland annat i Mathiesen 1979, s. 264-269. Se dessutom Mathiesen 1981.

(3) Utvecklingen mot överensstämmelse respektive irrelevans har också behandlats i Mathiesen 1979, s. 202-206. Vi ska närmare komma in på saken längre fram.

(4) I lyckliga fall klarar man att kombinera rollerna. Det finns exempel på det, till exempel from kriminalpolitiken, se Mathiesen 1971, t.ex. s. 111-112.

(5) Det finns många exempel på detta från den politiska praktiken. Ett exempel är det stöd som några gett fångarnas deltagande i "samarbetsorganen" i fängelset. Sådant deltagande kan se maktbildande ut, men möjligheterna är i realiteten ytterst beskurna.

(6) Se mina böcker Det uferdigem 1971 (svensk översättning: Det ofullgångna) och Ideologi och motstånd, 1979 (svensk utgåva: Rätt, samhälle och politisk handling, 1980).

(7) Denna ståndpunkt innebär en viss modifiering av åsikterna i Det uferdige och Ideologi og mostand. Jag uppfattar det också på det sättet, att tiden nu är mogen för utarbetandet av omfattande värdemässiga alternativ, "utopier", till vår existerande livsform. Detta ska jag förhoppningsvis återkomma till i ett annat sammanhang; se även avsnitt 5.3.7 senare i boken.

(8) Om "beskärning" och "avskalning" vid genomförandet av politiska förslag, se närmre Mathiesen 1977, s. 109-117.

(9) Möjligen - jag är osäker på detta - borde vänstersidan i norsk kriminalpolitik ha gjort mer i riktning mot skapandet av en sådan ledande alternativ offentlighet i samband med den ovan nämna Kriminalmeldingen. Anledningentill att jag är osäker på detta, är att jag är mycket tveksam till om det hade varit möjligt att motstå effterna av den etablerade offentlighetens motåtgärder. Huvudfelet var antagligen att Kriminalmeldningen var så generell och omfattande. Hade man istället gått in för konkreta och begränsade upphävande reformer, skulle det ha varit lättare att skapa en alternativ offentlighet som stöd.