Mao Tse Tung - Militärpolitik och gerillakrigsföring

Kategori: Strategi & taktik

En enda gnista kan tända en präriebrand (utdrag)

Den taktik vi har utvunnit ur de senaste tre årens kamp är verkligen olik varje annan taktik, gammal eller ny, kinesis eller utländsk. Med vår taktik kan massorna resas till kamp i en allt bredare omfattning, och ingen fiende, hur stark han än må vara, kan reda sig mot oss. Vår taktik är gerillataktik. Den innefattar i stort sett följande punkter:
-Dela upp våra styrkor för att resa massorna, koncentrera våra styrkor för att ta itu med fienden.
-Fienden avancerar, vi drar oss tillbaka; fienden slår läger, vi hemsöker honom.; fienden drar sig tillbaka, vi förföljer honom.
-Res de största möjliga folkmassor på kortast möjliga tid och med bästa möjliga metoder.

Denna taktik är precis som att lägga ut ett nät; vid vilken tidpunkt som helst bör vi kunna kasta ut nätet eller dra in det. Vi kastar det vida, för att vinna massorna, och drar in det, för att ta itu med fienden. Sådan är den taktik vi har tillämpat under de gångna tre åren. (s 89)

Strategiska problem i gerillakriget mot Japan
Kapitel IV

Initiativ, smidighet och planering vid genomförandet av offensiver inom ramen för defensiven, snabbt avgjorda slag inom det långvariga krigets ram och operationer på de yttre linjerna inom ramen för operationerna på de inre linjerna

Detta ämne kan behandlas under fyra rubriker: 1) förhållandet mellan defensiven och offesiven, mellan långvarighet och snabbt avgörande och mellan yttre och inre linjer; 2) initiativet i alla operationer; 3) smidig användning av styrkorna och 4) planering i alla operationer.

Låt oss börja med det första.

Om vi tar försvarskriget som helhet, gör faktum, att Japan är ett starkt land och angriper medan Kina är ett svagt land och försvarar sig, vårt krig strategiskt till ett defensivt och långvarigt krig. Vad operationslinjerna beträffar opererar Japan på de yttre och vi på de inre linjerna. Detta är en synpunkt på läget. Men det finns en annan synpunkt, som är den rakt motsatta. Fiendens styrkor är, ehuru starka (ifråga om beväpning, vissa kvaliteter hos deras folk och vissa andra faktorer), numerärt små, medan våra styrkor, ehuru svaga (likaledes ifråga om beväpning, vissa kvaliteter hos vårt folk och vissa andra faktorer), numerärt är mycket stora. Lägger vi detta till faktum att fienden är en främmande nation, som invaderar vårt land, medan vi gör motstånd mot hans invasion på vår egen jord, bestämmer det följande strategi. Det är möjligt och nödvändigt att använda taktiska offensiver inom den strategiska defensivens ram, att utkämpa fälttåg och snabbt avgjorda slag inom det strategiskt långvariga krigets ram och att utkämpa fälttåg och slag på de yttre linjerna inom ramen för de strategiska inre linjerna. Detta är den strategi som ska tillämpas i försvarskriget som helhet. Detta gäller både den reguljära krisföringen och gerillakriget. Gerillakriget skiljer sig från det reguljära kriget endast till grad och form. Offensiver i gerillakrig tar i allmänhet formen av överrumplingsangrepp. Ehuru överrumplingsangrepp kan och bör användas även i reguljärt krig, är graden av överrumpling där mindre. I gerillakriget är behovet mycket och vår ytterlinjecirkel för inrigning av fienden i fälttåg och slag är mycket liten. Allt detta skiljer gerillakriget från reguljärt krig.

Man ser sålunda, att gerillaförbanden måste koncentrera ett maximum av styrkor, handla snabbt och i hemlighet, angripa fienden överrumplande och åstadkomma ett snabbt avgörande i striderna, samt, att de måste noggrant undvika passivt försvar, tidsutdräkt och spridning av styrkorna före striderna. Gerillakriget omfattar naturligvis inte endast den strategiska utan också den taktiska defensiven. Den sistnämnda innesluter bland annat uppehållande aktioner och förpostaktioner under slag, disponerade av styrkor för försvar i trånga pass, vid strategiska punkter, floder eller byar, i syfte att uttömma och utmatta fienden, och aktioner för att täcka reträtter. Men gerillakrigets grundprincip måste vara offensiven, och det är mera offensivt till sin karaktär än det reguljära kriget. Offensiven måste dessutom ta form av överrumplingsattacker, och i gerillakriget är det för oss ännu mindre tillågtligt än i reguljärt krig att blottställa oss genom att på ett iögonfallande sätt visa upp våra styrkor. Av faktum, att fienden är stark och vi är svaga, följer med nödvändighet att slagen i gerillaoperationerna i allmänhet i ännu högre grad än i det reguljära kriget måste avgöras snabbt, eftersom gerillastriderna vid vissa tillfällen, såsom vid ett angrepp mot en liten isolerad och från hjälp avskuren fiendestyrka, kan hållas i gång i flera dygn. Till följd av sin karaktär av spridd krigsföring kan gerillakriget föras ut överallt, och i många av dess uppgifter, såsom då det gäller att oroa, binda och störa fienden, är principen utspridning av styrkorna. Men att gerillaförband eller en gerillaformation måste koncentrera sina huvudstyrkor, när den är i färd med att förinta fienden, och särskilt då den söker att krossa ett fientligt angrepp. "Koncentrera en stor styrka för att slå mot en liten fiendestyrka" är och förblir en princip för fältoperationerna i gerillakriget.

Härav kan man sålunda se att, om vi tar försvarskriget som helhet, vi kan uppnå syftet med vår strategiska defensiv och slutligen besegra den japanska imperialismen endaste genom den samlade effekten av många offensiva fälttåg och slag i såväl reguljärt krig som gerillakrig, nämligen, genom den samlade effekten av många segrar i offensiva aktioner. Endast genom den samlade effekten av många snabbt avgjorda fälttåg och strider, nämligen, den samlade effekten av många segrar uppnådda genom snabba avgöranden i offensiva fälttåg och slag, kan vi nå vårt strategiska mål att dra ut på kriget, vilket innebär att vinna tid för att öka vår förmåga till försvar medan vi påskyndar eller avvaktar förändringar i det internationella läget och fiendens inre sammanbrott för att vi ska kunna inleda en strategisk motoffensiv och driva de japanska inkräktarna ut ur Kina. Vi måste koncentrera överlägsna styrkor och utkämpa operationer på yttre linjer i varje fälttåg och slag, såväl i den strategiska defensivens som i den strategiska motoffensivens skeden, för att inringa och förinta de fientliga styrkorna, inringa en del, om inte alla av dem, och förinta en del, om inte alla av de inringade styrkorna samt tillfoga de inringade styrkorna svåra förluster såvitt vi inte kan tillfångata dem i stort antal. Endast genom den samlade effekten av många dylika förintelseslag kan vi förändra den relativa ställningen mellan oss själva och fienden, grundligt slå sönder hans strategiska inringning - det vill säga hans plan för operationerna på de yttre linjerna - och slutligen i samverkan med de internationella krafterna och det japanska folkets revolutionära kamp, omringa den japanska imperialismen och tilldela den nådestöten. Dessa resultat ska uppnås huvudsakligen genom reguljärt krig, till vilket gerillakrigföringen ska vara ett sekundärt bidrag. Vad som är gemensamt för båda är emellertid hopsamlingen av många små segrar för att göra en stor seger. Häri ligger gerillakrigets stora strategiska roll i försvarskriget.

Låt oss nu diskutera initiativ, smidighet och planering i gerillakriget.

Vad är initiativ i gerillakriget?

I varje krig tävlar parterna om att ha initiativet, såväl på ett slagfält som i ett stridsområde, i en krigszon och i hela kriget, ty att ha initiativet innebär handlingsfriet för en armé. Varje armé, som, genom att förlora initiativet, tvingas in i en passiv ställning och upphör att vara fri, står inför hotet att bli besegrad eller utplånad. Att vinna initiativet är naturligtvis svårare i strategisk defensiv coh i operationer på de yttre linjerna. Emellertid har den japanska imperialismen två grundläggande svagheter, nämligen, dess brist på trupper och det faktum att den kämpar på utländsk botten. Dessutom har dess undervärdering av Kinas styrka och de inre motsättningarna mellan de japanska imperialisterna givit upphov till många misstag i ledningen, sådana som att sända förstärkningar i småportioner, brist på strategisk samverkan, att då och då huvudriktning för angreppet saknas, oförmåga att utnyttja de tillfällen som erbjuder sig i vissa operationer och underlåtenhet att utplåna inringade styrkor. Dessa misstag tillsammans tagna kan betraktas som den japanska imperialismens tredje svaghet. Trots att de japanska militaristerna har fördelen att befinna sig på offensiv och operera på yttre linjer, förlorar de sålunda undan för undan initiativet till följd av sin brist på trupper (deras lilla territorium, lilla befolkning, otillräckliga resurser, feodala imperialism och så vidare), till följd av det faktum att de kämpar på utländsk mark (deras krig är imperialistiskt och barbariskt) och till följd av sina dumheter i ledningen. Japan är för närvarande varken villigt eller i stånd att avsluta kriget, inte heller har dess strategiska offensiv ännu avslutats, men, som den allmänna tendensen visar, hålls dess offensiv inom vissa gränser, vilket är den oundvikliga konsekvensen av dess tre svagheter; det kan inte fortsätta i det oändliga tills det sväljer hela Kina. Det finns redan tecken på att Japan en dag kommer att befinna sig i en ytterligt passiv ställning. Kina, å andra sidan, befann sig i krigets början i en ganska passiv ställning, men efter att ha vunnit erfarenhet övergår det nu till det rörliga krigets nya politik, politiken att gå på offensiven, söka snabba avgöranden och operera på yttre linjer i fälttåg och slag, vilket, i förening med politiken att utveckla ett vida spritt gerillakrig hjälper Kina att dag för dag bygga upp en position i vilken det har initiativet.

Frågan om initativet är ännu livsviktager i gerillakriget. Detta är därför, att de flesta gerillaförbanden opererar under mycket svåra förhållanden, kämpar utan stöd i ryggen, med sina egna svaga styrkor ställda inför fiendens starka styrkor, lider brist på erfarenhet (när förbanden är nyligen organsierade), är skilda från varandra och så vidare. Icke dess mindre kan initiativet byggas upp i gerillakriget, den väsentligaste förutsättningen är att ta fasta fiendens tre svagheter. Genom att utnyttja fiendens brist på trupper (när man ser till kriget som helhet), kan gerilaförbanden djärvt använda väldiga områden som sina operationsfält. Genom att utnyttja faktum, att fienden är en utländsk inkräktare och genomför en mycket barbarisk poltik, kan gerillaförbanden djärvt försäkra sig om stöd från miljoner och åter miljoner av folket. Genom att utnyttja dumheterna som fiendens ledning begår kan gerillaförbanden ge fritt spelrum åt sin egen rådighet. För gerillaförbanden är det ännu viktigare än för den reguljära armén att ta fasta på alla dessa svagheter hos fienden och utnyttja dem till sin fördel för att besegra honom. Vad gerillaförbandens egna svagheter beträffar, kan de småningom minskas under kampens förlopp. Dessutom utgör dessa svagheter ibland själva förutsättningen för att vinna initativet. Det är till exempel just däröfr, att gerillaförbanden är små och svaga som de på ett mystiskt sätt kan uppträda och försvinna under sina operationer bakom fiendens linjer, utan att fienden är i stånd att göra något åt dem, och sålunda åtnjuta en aktionsfrieht som aldrig står de massiva reguljära arméerna till buds.

När fienden företar ett ur flera riktningar konvergerande angrepp, kan ett gerillaförband endast med svårighet utöva initiativet och kan allt för lätt förlora det. I sådant fall kan det, om dess värderingar och dispositioner är felaktiga, råka in i en passiv ställning och följaktligen misslyckas med att krossa det fientliga angreppet. Detta kan inträffa även då fienden är på defensiven och vi är på offensiven. Ty initiativet härrör ur en korrekt värdering av läget (både vad oss och fienden beträffar) och ur vidtagandet av korrekta militära och politiska dispositioner. En pessimistisk värdering, som inte överensstämmer med de objektiva förhållandena, och de passiva dispositioner som härflyter ur den, kommer otvivelaktigt att resultera i att vi förlorar initiativet och försätta oss i en passiv ställning. Å andra sidan kommer en överoptimistisk värdering, som inte överensstämmer med de objektiva förhållandena, och de riskabla (oberättigat riskabla) dispositioner som härrör ur denna också att resultera i att vi förlorar initiativet och slutligen hamnar i en ställning liknande pessimisternas. Initiativet är inte någonting hos geniet inneboende utan någonting som en intelligent ledare vinner genom att fördomsfritt studera och riktigt värdera de objektiva förhållandena och genom riktiga militära och politiska dispositioner. Därav följer att initiativet inte är färdigt utan är något som kräver medveten ansträngning.

När ett gerillaförband, till följd av en eller annan felaktig värdering eller disposition elelr på grund av överväldigande fientligt tryck, tvingats in i en passiv ställning, måste det sträva att dra sig därur. Hur detta ska ske beror på omständigheterna. I många fall är det nödvändigt att "flytta bort". Förmågan till förflyttning hör till ett gerillabands kännetecken. Huvudmetoden för att komma ut ur en passiv ställning och återvinna initativet är att förflytta sig bort. Men det är inte den enda metoden. Det ögonblick, då fienden är som mest energisk och vi befinner oss i de största svårigheterna är ofta just det ögonblick då händelserna börjar vända sig emot honom och till vår favör. Ofta inträder på nytt en gynnsam situation och initiativet återvinnes såsom resultat av att man "håller ut lite längre".

Låt oss nu syssla med smidigheten.

Smidigheten är ett konkret uttryck för initiativet, en smidig användning av styrkorna är i gerillakriget viktigare än i det reguljära kriget.

En gerillabefälhavare måste förstå att en smidig användning av hans styrkor är det viktigaste medlet att förändra läget mellan fienden och honom själv och till att vinna initiativet. Gerillakrigets karaktär är sådan att gerillastyrkorna måste användas smidigt i överensstämmelse med den föreliggande uppgiften och sådana omständigheter som fiendens tillstånd, terrängen och befolkningen på orten, och de viktigaste sätten att använda styrkorna är utspridning, koncentration och ställningsväxling. En gerillabefälhavare är, då han använder sina styrkor, lik en fiskare som lägger ut sitt nät, vilken han bör vara vara i stånd att sprida ut vida och att dra tätt samman. När fiskaren lägger ut sitt nät, måste han försäkra sig om vattendjupet, strömmens hastighet och förekomsten eller frånvaron av ting som kan hindra hans fiske. På samma sätt måste en gerillabefälhavare, då han placerar ut sina förband, se upp så att han inte ådrar sig förluster genom obekantskap med läget eller genom felberäknad aktion. På samma sätt som fiskaren måste hålla fast i telnarna, för att kunna dra samman och hala in sitt nät, mäste gerillabefälhavaren hålla förbindelse och kontakt med alla sina styrkor och hålla en tillräcklig del av sina huvudstyrkor tillgängliga. På samma sätt som det vid fiske är nödvändigt att ofta byta plats, är det för ett gerillaförband nödvändigt att ofta byta ställning. Utspridning, koncentration och ställningsväxlingar är de tre sätten att smidigt använda styrkorna i gerillakriget.

Utspridning av gerillaförbanden, eller "helhetens klyvning i smådelar", användes, allmänt talat, huvudsakligen: 1) när vi, därför att fienden befinner sig på defensiven, vill hota honom med ett brett frontalangrepp och det för tillfället inte finns någon möjlighet att samla våra styrkor till aktion; 2) när vi vill oroa och störa fienden inom ett område där hans styrkor är svaga; 3) när vi är ur stånd att bryta igenom en fientlig inringning och försöker att komma undan så obemärkta som möjligt; 4) när terrängen eller försörjningen lägger hinder i vägen för oss; eller 5) när vi utför massarbete över ett stort område. Vilka omständigheterna än må vara, bör vi, då vi sprider oss för aktion, uppmärksamma följande: 1) vi bör aldrig företa en absolut jämn uppdelning av styrkorna utan bör hålla en ganska stor del i ett område, som är lämpligt för manövrer, så att alla tänkbara behov av bistånd kan fyllas och det finns ett tyngdpunktscentrum för den uppgift som de utspridda förbanden utför, och 2) vi bör tilldela vart och ett av de utspridda förbanden klart fastställda uppgifter, operationsfält, tidsgränser för aktionerna, platser för återsamling och sätt och medel att hålla förbindelse.

Koncentrationen av styrkorna, eller "delarnas sammanfogande till en helhet", är den metod som vanligtvis användes för att förinta en fiende, när han befinner sig på offensiv, och ibland för att förinta en del av hans stationära styrkor då han befinner sig på defensiven. Koncentation av styrkorna betyder inte absolut koncentration, utan samling av huvudstyrkorna i syfte att sätta in dem i en viktig riktning medan en del av styrkorna kvarhålls eller sätts in i andra riktningar för att uppehålla, oroa eller störa fienden eller för att utföra massarbete.

Ehuru den i överensstämmelse med omständigheterna företagna smidiga utspridningen eller koncentrationen av styrkoran är huvudmetoden i gerillakriget, måste vi också veta hur vi smidigt ska låta våra styrkor växla ställning (eller förflytta dem). När fienden känner sig allvarligt hotad av gerillan, kommer han att sända trupper att angripa och undertrycka den. Följaktligen måste gerillaförbanden pröva läget. Om det är tillrådligt, ska de slåss där de befinner sig. Varom inte, bör de utan tidsförlust bege sig annorstädes. För att krossa de fientliga förbanden ett efter ett kan gerillaförband, som krossat ett fientligt förband på en plats, ibland omedelbart förflytta sig till en annan för att förinta ett annat fientligt förband. Ibland, när det befinnes otillrådligt att kämpa på en plats, kan de ha att snabbt frigöra sig från fienden och bekämpa honom annorstädes. Om fiendens styrkor på ett visst ställe utgör ett synnerligen allvarligt hot, bör gerillaförbanden inte dröja där utan ge sig av blixtsnabbt. Ställningsbyte bör som regel göras i hemlighet och snabbt. För att vilseleda fienden, locka honom i fällan och förvirra honom bör man ständigt använda krigslister, sådana som att finta emot honom i öster men angripa från väster, att än uppträda i söder och än i norr, att företa attacker i vilka man slår till och försvinner och nattliga aktioner.

Smidighet i spridning, koncentration och ställningsväxling är ett konkret uttryck för initiativet i gerillakriget medan stelhet och orörlighet oundvikligen leder till passivitet och förorsakar onödiga förluster. Men en befälhavare visar sin klokhet inte enbart genom att han inser vikten av att använda sina styrkor smidigt, utan genom den skicklighet han ådagalägger i att sprida, koncentrera eller förflytta dem i god tid allt efter de särskilda förhållandena. Detta förstånd, att ha förändringar på känn och välja rätta ögonblicket att handla, är inte lätt att förvärva; det kan vinnas endast av dem som studerar med mottagligt sinne och flitigt undersöker och tänker över ting och förhållanden. Klokt övervägande av förhållandena är väsentligt, om man vill undvika att smidigheten slår över i impulsiv handling.

Slutligen kommer vi till planeringen.

Utan planering är segrar i gerillakriget omöjliga. Varje föreställning om att gerillakriget kan bedrivas slumpmässigt antyder en nonchalant inställning eller okunnighet om gerillakriget. Operationerna, inom en gerillazon som helhet eller de som ska utföras av ett gerillaförband eller en gerillaformation, måste föregås av noggrannast möjliga planering, av förberedelser för varje aktion. Det ingår i varje gerillabefälhavares uppgifter att skaffa sig grepp om läget, fastställa uppgifterna, disponera styrkorna, ordna den militära och politiska skolningen, säkerställa truppernas försörjning, se till att utrustningen bringas i god ordning, måstte de noggrant överväga och samvetsgrant utföra och hålla kontroll på. Utan att de gör detta, akn det inte bli tal om initiativ, smidighet och offensiv. Det är sant nog att gerillakrigets betingelser inte medger samma höga grad av planering som i det reguljära kriget, och det skulle vara ett misstag att eftersträva mycket grundlig planering i gerillakriget. Men det är nödvändigt att planera så grundligt som de objektiva betingelserna medger, ty man bör veta att striden mot fienden inte är någon lek.

Punkterna här ovan tjänar till att förklara den första av gerillakrigets strategiska principer, principen om att använda initiativ, smidighet och planering i ledningen av offensiver inom defensiven, slag för snabbt avgörande inom det långvariga kriget och operationerna på yttre linjer inom operationerna på inre linjer. Detta är nyckelproblemet i gerillakriget. Lösningen av detta problem ger den viktigaste garantin för seger i gerillakriget vad det militära befälet beträffar.

Ehuru en mängd olika ting behandlats här, rör de sig alla om ffensiven i fälttåg och slag. Initiativet kan tas på ett avgörande sätt endast efter seger i en offensiv. Varje offensiv operation måste organiseras på vårt initiativ och får inte inledas under tvång. Smidigheten i användandet av styrkorna rör sig om ansträngningen att gå till offensiv, och planeringen är likaledes nödvändig huvudsakligen för att säkerställa framgång i offensiva operationer. Taktiska försvarsåtgärder är meningslösa, om de är skilda från sin roll att ge antingen direkt eller indirekt stöd åt en offensiv. Snabbt avgörande rör tempot i en offensiv, och yttre linjer gäller dess omfattning. Offensiven är det enda sättet att förinta fienden och också det viktigaste medlet till självbevarelse, medan rent försvar och reträtt endast kan spela en tillfällig och partiell roll för självbevarandet och är helt värdelösa då det gäller att förinta fienden.

Den ovan behandlade principen är i grunden den samma för såväl reguljärt krig som gerillakrig; en viss grad av skillnad finns endast i den form vari den kommer till uttryck. Men i gerillakrig är det både viktigt och nödvändigt att observera denna skillnad. Det är just denna skillnad i form som skiljer operationsmetoderna i gerillakriget från de som förekommer i det reguljära kriget. Om vi förblandar de två former i vilka principen uttryckes, kommer seger att bli en omöjlighet i gerillakriget. (s 201-211)