En globalisering underifrån - Migration, suveränitet, kommunikation

Kategori: Papperslösa och öppna gränser

För ett land som stolt framhäver sin multikulturalism, är den skamliga behandlingen som ges "båtfolket" som anländer Australiens kuster något som pekar emot ett underliggande problem i konstitutionen av den australiensiska staten ­ liksom alla stater. Jag kommer att hävda att problemet inte bara orsakats av en opportunistisk premiärminister som utnyttjar väljarkårens osäkerhetskänslor. Även om kritiken mot premiärminister John Howard är rätt, finns det ett mycket djupare problem, problemet att båtmänniskan, asylsökaren, flyktingen ifrågasätter själva konceptet nationell suveränitet.Som Anthony Burke skriver i sin bok In Fear of Security, är konstruktionen av australiensisk statskänsla och nationalitet ofrånkomligen länkad till det sätt på vilket det som finns utanför dess gränser uppfattas. Kontruktionen av en nationell historia är också konstruktionen av ett rum av intern enhetlighet, avskiljd från utsidan. Utsidan framstår därmed som det som hotar den interna enhetligheten.

Vi har en strålande framställning av maktens arbetssätt i Michel Foucaults Panopticon. Men som Giorgio Agamben nyligen har påpekat, framstår denna disciplinens internaliserade makt nu allt oftare som sekundär gentemot säkerhetens externaliserade makt. Man kan bara tillägga: kanske var det alltid så.

Kanske den australiensiska skräcken för "båtmänniskor" härrör från det återkommande minnet av det faktum att de flesta av oss härrör från båtmänniskor. För de flesta av oss gäller att våra förfäder följde den vektorlinje som öppnades upp av sjömakten.

Det är en säkerhetens paradox att kartläggningen och navigeringen av världen inte bara säkrar en imperiestats plats i den, utan sätter i rörelse flöden av information, människor, varor och vapen som skapar nya rum, som i sin tur underminerar säkerheten och kräver ännu större vektormakt. På så vis har teknologierna för vektormakt, från 1700-talets slagskepp till 2000-talets obemmanade övervakningsflygplan Raptor, inneburit en allt snabbare utveckling.

Suveränitet, eller ett maktcenters autonomi, vilar både på säkerhet, den externaliserande makten, och på disciplin, den internaliserande makten. Men det finns tillfällen då disciplinära regimer brakar samman, inte minst på grund av vektorteknologiernas effektivitet i att kartlägga rörelserutter och öppna upp territorier.

De vektorteknologier som har sina rötter i säkerhetens makt håller på att bryta sig loss från sin säkerhetsfunktion och bli en autonom makt. Samma vektorteknologier som säkrar rörelselinjer för imperiemakter underminerar samtidigt integriteten för deras dominansrelationer i världen, när de lössläpper okontrollerbara flöden och begär.Jag vet att de fria flöden som ofta karaktäriseras som "nyliberalism" är ett ämne som kan vara tabu: fördöm det först, fråga sen. Men jag vill säga er att vi har inte sett något än. Världen kommer att bli ännu mer vektoral. Båtfolket är ett symptom på en blind fläck i det vänsterliberala tänkandet om vektormakt.

Illegal invandring är globalisering underifrån. Om den "överutvecklade" världen vägrar handla med den underutvecklade på rättvisa villkor, vägrar avskriva skulder, utöka krediten, lyfta på handelsberriärer mot mat och grundläggande industrivaror, då kan konsekvensen inte bli annat än ett utökat flöde av människor som strävar efter att komma innanför de barriärer som den överutvecklade världen reser för att skydda sina intressen.

Den mest talande mänskliga globaliseringskritiken är inte svartklädda demonstranter i Seattle eller Genua, det är de illegalas orörliga, tysta kroppar som passerar gränserna i skepp, lastbilar och bagageluckor. Det platslösa proletariatet. Ofrivilliga gräns-hackers.

Den australiensiska staten står fast vid en hård linje mot asylsökande för att inte uppmuntra andra att testa landets gränser. Men det är gränsen som företeelse som flyktingen utmanar. Asylsökaren är en kraft som revolterar mot de privilegier som suveräniteten ger oss.

Många som motsätter sig globaliseringen ­ den så kallade antiglobaliseringsrörelsen ­ gör detta utifrån något lokalt och partikulärt krav. Dessa krav är inte alltid rättfärdiga. Varför skulle franska bönder ha mer rätt att odla mat för fransmän än brasilianska bönder har? Varför skulle amerikanska stålarbetare ha större rätt att tillverka stål för amerikaner än polska stålarbetare har? Men just detta är vad den återgång till protektionismen som många globaliseringsmotståndares krav skulle innebära. Ett krav på fler lokala och partikulära privilegier.

Asylsökare utanför staten, snarare än det lokala intresset innanför staten, är den kropp som pekar på frånvaron av global rätt och som ropar på en sådan. De som söker skydd och sällan ges en röst, är likväl de kroppar som konfronterar världens orättvisa med en total kritik. De ger upp sina partikulära krav på suveränitet och kastar sig ut till sjöss.

Det må vara ett utopiskt krav, men möjligheten till vad Hardt och Negri kallar "global konstitutionalism" skymtar nu vid horisonten. Det utvecklar sig ur partikulära intressen. Tveklöst är den globala handelsregimen mer utvecklad än en global rättsregim är. Global handel utan global rättvisa kan bara innebära orättvis handel, handel som försöker stärka suveräniteten för intressen i vissa stater på bekostnad av andra. Global rätt utan global handel säkrar främst den överutvecklade världen gentemot restens intressen. Men dessa begränsningar för en global konstitutionalism är anledningar att gå vidare, att kräva en global rätt som tillmötesgår den utmaning som asylsökarens figur skapar.

Vad de i den gamla världen tänker på som modern makt, disciplinär makt, var alltid en underordnad institution byggd på ryggen av den expansiva och expanderande vaktormakten, av vilken vi på jordens undersida är en produkt.

Som 11 september gör skrämmande tydligt, har vektormakten brutit sig loss från sitt ursprung i säkerhetsregimer. Även motmakter till en framväxande regim av global konstitutionalism tar sig vektorform. Även totaliserande negativitet har globaliserats. Detta är den stora paradoxen med Usama bin Ladin ­ hur mycket hans antivästliga retorik tycks härma väldigt västliga former av antimodern reaktion, samtidigt som det hela kopplas samman med vektorteknologi.

Så vilken är den progressiva positionen i allt detta? Två hycklande positioner står öga mot öga. Högern vill öppna gränserna för flöden av varor, men stänga dem för människor; vänstern vill öppna gränserna för flöden av människor, men stänga dem för varor. Båda positionerna bygger på försök att säkra en insida mot en utsida, och båda deltar i kreativa nya retoriker för att uppnå detta.

Debatten grumlas ytterligare av existensen av en klart mer reaktionär position, en som vill säkra gränserna och förfäktar en radikalt säkrad interioritet gentemot flöden av både varor och kroppar. Genom att kunna peka på en mer reaktionär position, kan både högern och vänstern fördunkla innehållet i sina kompromisser.

Var är den position som kan räknas som progressiv? Som Félix Guattari och Gilles Deleuze säger: "kanske är flödena inte ännu tillräckligt deterritorialiserade, inte avkodade nog...". Kanske vad som behövs är "att gå vidare". Globaliseringen som den ser ut må uppröra den reaktionära vänstern lika mycket som den reaktionära högern, men "sanningen är att vi inte har sett någonting än."

Har vi inte tänkt oss tillräckligt långt på den väg som Deleuze och Guattari kallar deterritorialisering? Det är den fråga som jag vill besvara och som jag tycker att den asylsökandes kropp ställer oss. Var kan asylsökanden finna skydd? Inte där de söker det. Det finns ingen garanti för säkerhet bara för att hon eller han kommer innanför gränsen. Det är rätt och nödvändigt att peka på det rasistiska inslaget i attackerna på asylsökanden. Men ras, som vänsterliberaler förstår begreppet, är inte längre en adekvat kategori för att förstå orättvisor.

Vad asylsökanden konfronterar överallt är vad Balibar kallar "rasism utan ras". Rasism framförs numera sällan i termer av ras. Även rasister har förstått och tagit till sig den socialkonstruktionistiska kritiken av essentialismen i rasbegreppet. Nästan alla håller idag med om att skillnader är socialt och kulturellt konstruerade ­ även rasister. Skiljelinjen går nu mellan de som ser skillnader som något som kan samexistera och de som inte gör det.

Ras är inte problemet; suveränitet är problemet. Suveränitet som rensat bort sitt rasistiska bagage, suveränitet med en kulturalistisk och ibland även multikulturalistisk retorik, står fortfarande i vägen för rättvisa.

Som Michel Feher hävdar, är ett slående kännetecken för (icke)responerna på kriserna i Bosnien och Rwanda från det som skulle vilja se sig som ett globalt rättssystem, den grad till vilken en passivitetspolitik rättfärdigades med kulturalism. På grund av de påstått opåverkbara historiska rötterna till Balkans kulturella skillnader, finns inget annat att göra än att sitta still och se på. Krav och motkrav från stridande grupper tas helt enkelt för givna, man agerar "fredsbevarare" för en ickeexisterande fred och automatiskt ges därmed stöd till den mer aggressiva parten, utifrån dygden att behandla alla parter som likställda men olika.

Nato-makternas monstruösa politik i Balkan fick bara en väldigt osammanhängande och inkonsekvent kritik från vänstern. När de å ena sidan misslyckades med att handla anklagades västmakterna för att ha ignorerat ett folkmord. När de å andra sidan agerade beskylldes de för imperialism. Det fanns sällsynta undantag, men det framfördes sällan en verklig kritik av modern suveränitet.

Oavsett intervention eller inte, fortskrider "upplösandet av gränsen" (det som Fredric Jameson karaktäriserar postmoderniteten). Antingen interventioner i förtryckarstater som utmanar deras suveränitet, eller flöden av asylsökanden som utmanar vår.

Abstraktionen av världen är en process utan slut, men den har redan tagit ett betydande steg bortom kapitalet. Först land, sedan flyttbar egendom och sedan information har utgjort grunden för regimer för produktion och ackumulation. Ackumulation baserad på land som egendom pågår ännu i stora delar av världen. Ackumulation baserad på kapital som flyttbar egendom migrerar intressant nog ut från den överutvecklade världen till den nyutvecklade. Om du köper en bil eller dator, är chanserna stora att de har tillverkats i Korea eller Taiwan. Om du köper sportskor eller en tröja, är den inte sällan gjord i Indonesien eller Kina. Varumärket må vara Honda eller Nike, Sony eller Apple, men i allt större utsträckning är dessa företags rikedom investerad i den intellektuella egendom som de kontrollerar ­ dess varumärken, patent och upphovsrätter ­ och inte i tillverkningen av saker, som är av så liten strategisk betydelse för dessa företag att den kan kontrakteras ut till andra platser.

Så vad är det då som kapitalackumulationen i den överutvecklade världen allt mer vilar på? Inte på land eller varukapital som egendom, utan information. Och inte bara på "intellektuell egendom", utan på kapaciteten att realisera dess värde, med andra ord på kommunikationsvektorer, på en vektormakt som bryter sig fri från säkerhetsregimer.

Spridandet av ännu snabbare, billigare och flexiblare mediavektorer mer allt globalare räckvidd möjliggör varurelationernas kolonisering av allt större utrymme. Det nationella rummet, och den nationella kompromissen mellan arbete och kapital, upplöses, liksom det internationella rummet såsom rum styrrt av rivaliserande nationella suveräniteter. Detta får oron att gå i riktning mot ett av två alternativ. Antingen mot en återuppstånden nationalism, eller ett återuppståndet klassmedvetande.

Men vi behöber ett nytt klassbegrepp för att greppa vektoraliseringen. Marxister tänker fortfarande bara på produktionsmedel i stil med stål och betong som materiella ting. Kommunikationsmedel ­ mediavektorer ­ är också materiella. Och liksom produktionsmedel kan de och dess produkter göras till egendom ­ intellektuell egendom. Om varufieringen startar med inhägnad av land och fortsätter med kapitalets ackumulation av materiella varor som privategendom, växer dess nästa fas ur den intellektuella egendomen.

Varufieringen av informationen, som börjar accellerera med uppfinnandet av telegrafen, har två dimensioner, en teknisk och en juridisk, som båda grundlägger en ny ackumulationsregim och antagligen en ny sorts härskande klass. Inte längre en lantlig härskarklass som inkasserar inkomster från landegendomar, inte längre en klassisk kapitalistklass som tar profit på ägandet föremål, utan vad jag skulle vilja kalla en vektoralistklass, vars ackumulation av egendom baseras på ägande och kontroll av information.

Om asylsökarna är globalisering underifrån, så är vektorklassen utan tvekan globalisering uppifrån. Med dess övertagande av makten inom det styrande blocket, klipper detta sina band till alla lokala begränsningar och lojaliteter. Det styrande vektorala intresset låter andra delar av den styrande klassen att koppla loss sig själva från nationella fördrag och kompromisser med underordnade klasser.

Öppna baksidan på din teve, och du kommer att hitta komponenter från Irland, Nigeria, Indonesien eller Peru. Öppna en teve av samma tillverkare ett år senare, och samma komponenter kan komma från Ungern och Kina. Vilka leverantörer som väljs kan ha baserats på inget mer än fluktuerande växelkurser.

Såväl primära som sekundära producenter i den perifera världen konfronterar EU-USA-Japan som säkrar sina interna klasskompromisser på de perifera staternas bekostnad. Perifera stater konfronterar också en ny global styrande klass som använder sitt monopol på intellektuell egendom som en sorts imperiell hävstång. Och den perifera världen konfronterar också vad man skulle kunna kalla den outvecklingsbara världen ­ de stater som nu har lämnats utanför varje tanke på inkorporering i ett vektoralt rum av handel och säkerhet.

En av utmaningarna för den vänsterliberala positionen handlar om att placera de illegala i dessa tre sammanlänkade utvecklingarnas kontext, att förebygga att globaliseringsfrågorna bryter samman till krav på nya disciplinära responser till de illegala, som bara är en del av detta större utvecklignsmönster. Att straffa de kroppar som står för globaliseringen underifrån gör inget för att bemöta de orättvisor som globaliseringen uppifrån skapar.

/ McKenzie Wark

Referenser:
Guy Rundle, "The Opportunist", Quarterly Essay, No 3, 2001
Anthony Burke, In Fear of Security, Pluto Press Australia, Sydney, 2001
Giorgio Agamben, "On Security and Terror", 0/Yes: Make World Festival, October 2001, p2
Michael Hardt och Antonio Negri, Empire, Harvard University Press, Cambrdige, 2000, p7
Fredric Jameson, Postmodernism, or, The Cultural Logic of Late Capitalism, Verso, London, 1991, p2
Gilles Deleuze and Felix Guattari, Anti-Oedipus, pp239-240
Michel Feher, Powerless By Design, Duke University Press, Durham, 2000
Ghassan Hage, "The Shrinking Society", 0/Yes: Make World Festival, October 2001, p12