Befria stadsdelarna

Kategori: Ockupationer, sociala center & stadskamp

Förslag till socialrevolutionär basorganisering

I den här texten, som tidigare har använts som diskussionsunderlag inom Folkmakt, ger jag förslag på hur man kan bedriva revolutionär basverksamhet i de stadsdelar där vi bor genom någon form av stadsdelsgrupper. Den här texten är inte enbart tänkt för medlemmarna i Folkmakt utan är förhoppningsvis användbar även för andra liknande grupper och organisationer som till exempel SUF och olika autonoma grupperingar typ dem som finns i Malmö och Katrineholm.

Att bedriva revolutionär verksamhet utifrån de problem och motsättningar som finns i våra stadsdelar bör vara självklart om vi vill arbeta politiskt som på ett trovärdigt sätt relaterar till folks vardagsliv. Vad det i korthet handlar om är att börja "gräva där man står" tillsammans med andra och utveckla en kollektiv styrka med vilken vi kan försvara våra klassintressen på basnivå, här och nu.

Från tristess, våld och isolation...

Bland alla de problem och motsättningar som finns i praktiskt taget alla arbetarstadsdelar så tillhör de följande de vanligaste:

* Folk som inte/ eller knappt klarar av alla hyreshöjningar och det ökande antalet vräkningar som följer i spåren.

* Antisocial kriminalitet som drabbar oss alla i form av rån, stölder. skadeörelse och våldsbrott.

* Sexism i alla dess former, från orättvisa könsroller i vardagslivet till det nakna våldet från hustrumisshandlare och våldtäktsmän.

* Rasism och lokala fascister som utmärker sig på alla möj liga sätt, från smaklösa klistermärken till grova våldsbrott.

* Alla nedskärningar som finstrimlar stora delar av den offentliga sektorn som t ex skolorna, dagisen och hemtjänsten.

* Högervridna och våldsamma element (dvs de flesta) inom poliskåren som trakasserar, spöar upp eller våldtar folk.

I många stadsdelar finns det till råga på allt även olika former av miljöhot i form av t ex stora vägleder och nedsmutsande industrier.

...till gemenskap, trygghet och motstånd

Och vad kan nu vi göra åt allt detta? Och hur får man överhuvudtaget igång nån form av stadsdelsgrupp som kan börja ta tag i alla eller åtminstone i några av alla dessa prylar? Det allra enklaste är ju om man tillsammans med andra likasinnade polare i området där man bor bildar en grupp som till att börja med mest fungerar som Folkmakts (eller nån annan revolutonär grupps) förlängda arm. Alltså en grupp som huvudsakligen ansvarar för att var nuvarande propagandaverksamhet i alla dess former sköts verkligen effektivt just där denna grupp opererar.

Så småningom kan man börja sprida propaganda som är specialanpassad till sin stadsdel och även få igång nån form av praktisk verksamhet alltefter behov och förmåga.

Kanske så bor man i ett område där ett gäng rasister har börjat spraya en massa skit på husväggama och dessutom börjat med mer eller mindre våldsamma övergrepp på invandrare och folk som de ser som "kommunistska rasförrädare".

Då är det helt klart läge för en stadsdelsgrupp att kontakta andra som man kan samarbeta med till exempel lokala hiphopare, punkare och andra ungdomsgäng och naturligtvis stadens AFA avdelning om en sån finns (finns det inte redan en så få tummarna loss och bilda en!), och ta initiativ till en antifascistsk motoffensiv där man gemensamt och med alla nödvändiga medel ger rasistetna/ fascisterna "flytthjälp"!

Vill man gå lite lugnare tillväga så kan man ju alltid offentliggöra dem genom att sätta upp affischer med deras bild, namn, adress, åsikter och ett eventuellt brottsregister på, så att alla i grannskapet får reda på vem som ingår i nazipacket.

Om man bor i ett område där inbrottstjuvar och rånare härjar i stor skala kan man påbörja en affischeringskampanj där man uppmanar dom att dra till nåt överklassområde där de kan sno från de rika istället för att sno från oss som redan har det svårt nog med tillgångarna. Inte minst i våra källare och vindsutrymmen skulle såna här affischer göra sig bra. Fast man kanske inte ska förvänta sig for mycket. En tjackpundare som måste sno for att kunna betala nån fet skuld till en dealare eller för att ha råd med nästa fix lär inte ha tid att bry sig om sånt, om att sno från rätt klass.

Finns det större knarkprofitörer i stadsdelen så kan de behandlas på ett liknande sätt som fascister t ex genom att de offentliggörs. Småhandlare, som nästan alltid själva är drogberoende, tycker jag dock att man inte behöver bry sig om (det är ju faktiskt inte som nån slags alternativ poliskår en stadsdelsgrupp ska fungera).

Inom vår klass, arbetarklassen, så finns det två halvor. Den ena har det sämre an den andra. Kvinnorna tillhör den sämst ställda halvan eftersom de tvingas leva under två delvis skilda förtryckarsystem, både kapitalism och den urgamla sexismen.

När en stadsdelsgrupp kämpar mot sexism och för kvinnlig frigörelse så kommer det både att handla om att bekämpa sånt som påtvingas oss utfrån, t ex de kvinnofientliga värderingar som sprids genom porr och en hel del reklam, samt den sexism som flnns inom vår egna klass, alltifrån stöddiga machoattityder till renodlat våld i form av kvinnomisshandel och våldtäkter. Att försoka höja den antsexistiska medvetandenivån genom t ex sprayade slagord på husväggama och aktioner mot porrförsäljare är en bra början.

Men vill man nå större resultat på lång sikt så måste kvinnomas egna gemenskap och självmedvetande förstärkas. Detta kan endast kvinnorna själva åstadkomma i sina egna grupper utan manlig inblandning, till exempel på speciella kvinnokafeer. Ett förslag är att starta kvinnliga kampsportsgrupper där självförsvarsträning kombineras med antisexistiska och feministiska diskussioner. Att bekämpa våldtäktsmän är svårt eftersom man väldigt sällan vet vem dom är, men skulle man på något sätt lyckas få reda på nån så är det bara att köra hårt. Man kan börja med att offentliggöra svinet för att sedan eventuellt fortsätta med grövre metoder för att statuera exempel och på så sätt försöka skrämma andra våldtäktsmän.

Från problemområde till motståndsnäste

När vår klass som nu attackeras från alla håll med lönesänkningar, hyreshöjningar och nedskärningar inom den offentliga sektorn så måste vi naturligtvis slå tillbaka och försvara oss med alla medel. När det gäller hyreshöjningarna så går det att försöka organisera hyresstrejker och liknande aktioner, t ex att alla i ett hus eller i ett område fortsätter att betala den gamla lägre hyran efter en hyreshöjning (så kallad "autoreduktion" en populär aktionsform bland de autonoma i Italien i slutet av 70-talet som även kan användas på andra sätt, t ex genom att förfalska busskort och därmed sänka våra kollektvtrafiksutgifter). Det är säkert också en god idé att försöka starta upp alternativa hyresgästföreningar. (Hur fungerar de som redan finns?)

Exempel på nedskärningar som märks i varje arbetarstadsdel finns det alltför många. Skolor, hemtjänst, dagis, fritidsgårdar, bibliotek allt ska det skäras ned på, eller "effektiviseras" som det brukar heta. Vilket även kan innebära att dessa tjänster privatiseras och avgiftsbeläggs och därmed blir dyrare för oss. En stadsdelsgrupp kan ta initiativ till protester och motstånd mot dessa försämringar eller erbjuda olika former av stöd till andra som redan nu försöker göra motstånd. För ungefär ett år sedan så ockuperade ungdomar i Göteborg sin fritidsgård som hotades av nedläggning (jag tror för övrigt att de vann kampen). I en sådan eller i en liknande situation kan en stadsdelsgrupp erbjuda praktisk hjälp som t ex tillverkning och spridning av flygblad och affischer samt ge tips på hur man kan utveckla och förstärka motståndet.

När man i ett sånt här läge har med de politiska makthavarna att göra så kan man ju alltid försöka att påverka de ansvariga kommunalpamparna handgripligen genom att demonstrera mot dem eller genom att sabotera deras privatliv, typ genom nattliga hembesök. En del av dessa saker sysslar säkert många av oss med redan nu eller kommer att syssla med vare sig vi organiserar oss i stadsdelsgrupper eller ej. Men en stor poäng med att ha fasta stadsdelsgrupper är att man får en kontinuitet i sitt politiska basarbete ute bland folk som inte, eller för det mesta inte är politiskt engagerade, vilket på sikt bör göra den vänsterrevolutonära kampen till ett mera trovärdigt alternativ för de som vill slåss för rättvisa och förändra sina egna och andras livssituation.

Och så småningom så bör detta basarbete resultera i en ökad grannskapsgemenskap och sammanhållning bland arbetarbefolkningen i våra bostadsområden. Och den gemenskapskänslan är, självklart, i sig ett hot mot de krafter som tjänar på att vi lever splittrade och isolerade. En målsättning bör vara att i alla arbetarstadsdelar bygga upp revolutionära stadsdelsgrupper som åstadkommer så mycket att vi så småningom måste byta betäckning, från stadsdelsgrupper till revolutionskommitteer!

Men för att komma så långt så måste det även föras en hård kamp på arbetsplatserna och det ar ett annat kapitel. Men hur kan stadsdelskamp och arbetsplatskamp samverka? Hur kan t ex de boende i ett område solidarisera sig med strejkande arbetare i eller utanför sitt bostadsområde (kanske t om i ett annat land)? Vad kan vi lära av olika utländska erfarenheter, t ex från de stora gruvarbetarstrejkema i England och Wales?

Att här försöka skapa en ny kamptradition lär inte vara det lättaste. Fast det är ju klart, vem har påstått att det skulle vara lätt att göra revolution? Det lär ju som sagt inte handla om nån tebjudning...

Folkmakt Malmö/Sofielundsbrigaden