Den rätta linjen är oftast fel

Kategori: Strategi & taktik

Index: http://www.motkraft.net/index.php?view=t..

Schizofren strategi, eller Både Och: DEN RÄTTA LINJEN ÄR OFTAST FEL

Det här avsnittet ska argumentera för den lite paradoxala ståndpunkten att det är fel att driva "Rätt Linje" i politiken.

Camillo di Cavour, som var en makalöst smart politiker som ledde Italiens enande på 1800-talet, lär ha sagt: "I kampen för Italiens enhet kan man använda en revolutionär strategi och en reformistisk, Det bästa är att använda båda samtidigt".

Dessutom handlade han så. Medan han ägnade sig åt reformistisk politik och diplomati uppe i Piemonte finansierade han Garibaldis revolutionära folkresningar nere i södern.

Vad det handlar om är givetvis att olika människor handlar utifrån olika bevekelsegrunder. Det som sätter den ene i rörelse kan lämna den andre helt oberörd. Om man ska bygga upp en bred rörelse för ett gemensamt mål måste man ge olika människor med olika utgångspunkter möjlighet att handla på olika sätt och tala med olika språk. (1)

Ska man utnyttja den fulla kraften hos en rörelse måste man fråga sig om lösningen är hierarkisk, monolitisk, med en rätt linje, en rätt organisation, en rätt ledning. Det var nog ingen slump att Cavour var så bra på det här. Han var nämligen liberal, och borgerliga politiker har alltid varit bättre på att tillämpa pluralism i politiken än dom rörelser som utgår från mer eller mindre socialistiska folkrörelsetraditioner.

Liberalerna gör nämligen som tvättmaskinsfabrikanterna, som dom är andliga släktingar till - säljer identiska tvättmaskiner till olika kunder under olika namn. Det är ingen slump att det finns en sådan flora av borgerliga politiska partier som vänder sig till folk med olika smak.

Kanske vill inte folkrörelsetraditionen använda sådana metoder för att den tycker att det är fusk? Eller kanske beror det på arvet från 1800-talets frikyrkor med deras moralistiskt färgade föreställningar om att det finns ett som är Rätt och allt annat som är Fel? Eller beror det bara på att ett pressande underläge lätt lurar en att tilllämpa Enighet också när det inte är på sin plats?

Konsten att bygga upp ett motstånd som inte är hierarkiskt är svår. Den svenska ämbetsmannatraditionen, den marxist-leninistiska partiteorin osv gör det svårt att tänka i andra banor än om den Rätta Linjen och den Riktiga Ledningen och I Demokratisk Ordning Fattade Beslut. Men det är inte desto mindre nödvändigt, vilket våra exempel visar.

LF, JW

FOLKKAMPANJEN

De första exemplen härrör sig från folkomröstningskampanjen 1979 - 1980. Det finns många olika aspekter på varför vi förlorade folkomröstningen, och vi har medvetet valt ut två: dels hur Folkkampanjen organiserade sitt arbetsplatsarbete och dels hur linje 3 blev den enda rätta linjen för kärnkraftsmotståndet.

Vi börjar med den senare frågan.

Folkkampanjen bildades redan under våren 1978 och drev under vintern 78-79 med stor framgång en kampanj för en folkomröstning om kärnkraften. Kampanjens avslutning sammanföll med Harrisburg-olyckan och som bekant svängde SAP och lovade en folkomröstning. Tidpunkt och alternativ var vid detta tillfälle - april 1979 - oklara men antikärnkraftrörelsen krävde två klara alternativ: ett ja och ett nej.

Nej-sidans alternativ presenterades redan några veckor senare. Men ja-sidan väntade av många skäl ända till i december innan man klargjorde att man inte kunnat enas.

Att kärnkraftmotståndarna under sin namninsamling krävde två klara alternativ är enkelt att förstå, och det var säkert också den bästa strategin. Problemet man såg var naturligtvis en splittring av ja-sidan med olika mellanalternativ för att ta loven av kärnkraftmotståndet, precis så som verkligheten också blev.

Efter folkomröstningen har det varit väldigt lätt för oss kärnkraftsmotståndare att skylla vår förlust på den svinaktiga ja-sidan som delade upp sig på två linjer. Men frågan är om sanningen är så enkel.

Hade Folkkampanjen kunnat göra något åt saken - innan ja-sidan presenterade sina alternativ? - sedan ja-sidan presenterat sina alternativ?

En fullständig utredning kan vi inte göra här, men följande saker tål att fundera på:

Vilka påtryckningar utövade Folkkampanjen under sommaren och hösten 1979 för att säkerställa att det endast skulle bli två alternativ? Svaret är inga, eftersom Folkkampanjen centralt vid detta tillfälle ägnade alla sina krafter åt att via förhandlingar enas om en organisation för kämkraftsmotståndet, som skulle samla alla antikärnkraftskrafter under en och samma hatt. Det blev liksom inte tid åt att gripa in i politiken.

Vilka möjligheter hade Folkkampanjen att efter det att linje 1 och 2 presenterats proklamera en linje 4 med förslagsvis omedelbar avveckling som huvudlinje, och med syftet att få linje 3 att framstå som en måttlig mittenlinje? För Folkkampanjen Nej till Kämkrafts ledning var det omöjligt att tänka sig flera nej-alternativ. Man hade sent omsider lyckats "ena sig" om en organisation, en ledning för denna organisation och ett kansli. Tanken på flera linjer diskuterades därför aldrig av den nationella styrelsen även om den hade diskuterats under hela hösten inom t ex Fältbiologerna och Miljöförbundet.

Den andra mycket enkla bortförklaringen till nej-sidans förlust brukar lyda på följande sätt: - Vi nådde inte ut på arbetsplatserna!

Men varför? Den frågan måste naturligtvis ställas och svaret måste sökas på fler håll än i att socialdemokraterna har en så stor dominans på de flesta industrier. Vad gjorde Folkkampanjen?

Folkkampanjen var i huvudsak en organisationskartell där riksdagspartierna Centern och VPK försökte, och delvis lyckades, spela en helt framträdande roll.

Arbetsplatsarbetet sågs som en VPK-angelägenhet.

Under november, ungefär samtidigt som det blev klart att ja-sidan skulle delas på två, presenterades från miljörörelsens sida ett förslag om att inrätta ett särskilt Löntagarnas Informationskontor. Kontoret skulle drivas av linje 3-medel men beslutsmässigt och organisatoriskt vara väl avskilt från Folkkampanjen. Förslaget möttes till en början med stor skepsis, men när det fick stöd av socialdemokraten Ulla Lindström kunde det realiseras.

Arbetet på kontoret flöt dock inte utan problem. Från Folkkampanjens sida gjordes oupphörliga försök att få kontroll över arbetet. Relationerna till Folkkampanjen, som såg kontoret som ett av sina utskott, och till det VPK-dominerade arbetsplatsutskottet - som i Folkkampanjens namn drev den s k sysselsättningskampanjen våren 1980 - var minst sagt ansträngda.

Därför var det först i allra sista minuten som kontoret, med sin information skriven av socialdemokrater för socialdemokrater, lyckades få kontakt med 5 300 arbetsplatsombud.

Den uppenbara slutsatsen är dock att Löntagarnas Informationskontor dels kom igång för sent för att framgångsrikt kunna bemöta den socialdemokratiska linje 2-propagandan, dels på grund av bindningen till Folkkampanjen inte fick den fristående ställning till centern och VPK som krävdes för att bli trovärdigt i socialdemokraters ögon.

Vad visar dessa två exempel?

Vi kanske inte har fått veta vilka fel man gjorde, men fått en aning om hur stelbentheten inom organisationskartellen avskar möjligheterna till ett flexibelt agerande och omöjliggjorde ett kritiskt tänkande kring frågorna hur når vi ut? Till vilka?

Låst i formen en organisation, en ledning och en linje var det inte många handlingsalternativ kvar.

En schizofren strategi med flera rätta linjer, med flera partiellt arbetande organisationer osv hade helt klart gett oss en helt annan folkomröstningskampanj och möjligen också ett annat resultat den 23 mars 1980.

LF

ALMSTRIDEN

Det finns emellertid några tillfällen när man har följt en schizofren strategi, och lyckats just därför att man har gjort det. Ett av dom tillfällena var Almstriden 19?1. Dvs kampen för att bevara dungen runt Tehuset i Kungsan, som myndigheterna ville såga ner för att ge plats åt en T-banenedgång.

Under den period som ledde fram till stormningen av Almarna natten till tisdagen den 12 maj fanns det två politiska linjer, som tidvis stod i hård motsättning till varandra. Sista stormötet före striden kom det t ex till så hård konfrontation att massmedia spekulerade i definitiv splittring.

Dels var det Alternativ Stads vänliga, hyggliga, pacifistiska linje. Vi skulle inte använda våld, kampen gällde att mobilisera opinionen, vi skulle sätta upp oss på telefonkedjan för att kunna demonstrera vår protest när almarna fälldes.

Dels var det anarkisternas tuffa "direkt-aktion-linje". Vi skulle självklart storma träden och om nödvändigt slåss med polisen.

Den definitiva splittring som pressen räknade med den 10 inträffade aldrig. Båda linjerna fortsatte att samarbeta inom ramen för samma aktion.

Efteråt påstod anarkisterna att det var dom som hade räddat Almarna och att Alternativ Stad falskeligen hade tillskansat sig äran. För träden stormades ju, det kon till hård konfrontation med polisen, folk kastade sten på dem och de som höll i motorsågarna hejdades med hot om våld.
Men den våldsamma aktionen skulle inte ha lyckats om den hade drivits som "rätt linje".

Alternativ Stads vänliga, hyggliga politik byggde upp det politiska läge som tillät den anarkistiskt direkta aktionen att komma till uttryck med allas gillande - från hippies till östermalmstanter, från skolungdomar till tidningsredaktioner. Hade vi splittrat upp oss på två "rätta linjer" som ömsesidigt hade försökt förgöra varandra hade vi antingen fått en lugn demonstration med fällda träd eller en anarkiststämplad direkt aktion, polisvåld och fällda träd.

Som läget nu utvecklade sig var det polisen som fick ta ansvaret för våldet. Alternativ Stad var ju så hyggliga, det visste ju alla. Och eftersom det var politiskt omöjligt för dem att ta det ansvaret avblåstes aktionen från deras sida. Eftersom vi var schizofrena - eller som våra vänner på tidskriften Rådsmakt säger om oss, "fullständigt principlösa" - lyckades vi där dom principfasta skulle ha misslyckats.

JW

Not:

1. Det finns också en kunskapsteoretisk motivering till varför "den rätta linjen" inte håller. Den skulle kunna formuleras så här: Det är omöjligt att sammanfatta världen i en formel.

Eftersom det skulle föra alldeles för långt att reda ut alla konsekvenser av detta här hänvisas till Svante Nordins roliga Historia och vetenskap och till Umberto Ecos lite snårigare Den frånvarande strukturen.

Litteratur:

Björn Eriksson m fl: Det förlorade försprånget (Miljöförbundet)
Tore Gjelsvik: Hjemmefronten (Liber) och som motsats: Tredje Internationalen: Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete (Röda häften 3/4)