De radikala basfacken i Italien

---

Kategori: Autonomi och operaism

En myllrande rörelse av självorganiserade fackföreningar

Det senaste årtiondet har det växt fram en rörelse av militanta basfack på arbetsplatserna, utanför de tre stora landsorganisationernas kontroll. Dessa nya organisationer, varav de flesta definierar sig som ”gräsrots” eller ”alternativa” fackföreningar, organiserar tiotusentals arbetare.

De är väletablerade på många arbetsplatser inom flera olika branscher och har lyckats organisera landsomfattande aktioner. Dessa basfack har fått ett genomslag i den italienska arbetarklassens politik som är helt oproportionerligt till deras procentuella storlek. För många italienare, inte bara de radikala, har de tre stora facken CGIL-CSIL-UIL blivit ”statliga fack”, dvs för nära knutna till landets politiska etablissemang för att kunna försvara arbetarnas intressen.

Detta förändrades lite grann när Berlusconi kom till makten. Men det tog lång tid innan de stora facken var beredda att konfrontera Berlusconis öppet arbetarfientliga politik och de gjorde det inte fören gräsrötterna krävde det.

Den generalstrejk som var utlyst i december blev inte vad den kunde blivit, därför att dessa tre landsorganisationer inte ens kunde enas om att strejka för att försvara anställningstryggheten (artikel 18).

Att de haft svårt att komma till skott, säger en del om hur det varit under mer ”normala” regeringar.

Att de stora facken misslyckades med att stoppa de massiva uppsägningarna inom tillverkningsindustrin på 80-talet förändrade radikalt deras medlembas. Idag jobbar till exempel lite mer än hälften av CGIL:s medlemmar på en arbetsplats, resten är pensionärer eller förtids pensionärer. CGIL är den ”röda”, traditionellt i kommunistpartiets ledband och den absolut största av landsorganisationerna. Att CGIL är ”röd” betyder inte att den är det minsta radikal. CGIL är rätt jämförbar med svenska LO.

LO vägrade på 70-talet att stödja CGIL:s strejker på svenska SKF:s fabriker i Italien, därför att partibok gick före klassintressen och den internationella solidariteten. Men i den fackliga verksamheten är det svårt att se någon större skillnad på de två.

Att de stora facken fortfarande attraherar lönearbetare beror främst på olika sociala förmåner som de erbjuder, bland annat tandvårdsförsäkring. Inom den offentliga sektorn har deras insatser handlat mycket om att disciplinera arbetare som gått till vild eller spontan utomfacklig aktion.

Basfacken uppstod ur en rörelse i slutet på 80-talet som utmanade de stora fackens ledarskap och dominans inom verkstadsindustrin och den offentliga sektorn.

Konflikten slutade med att stora arbetarkollektiv bröt sig ur framförallt CGIL, men även CSIL och UIL, och grundade nya fackföreningar som de kallade för Cobas (ungefär baskommitté).

Ett myller av basfack

Det är svårt att riktigt överblicka myllret av basfack i Italien – det är en levande rörelse som ständigt förändras. Exakta siffror på rörelsens storlek är nog omöjliga att få fram, men de organiserar antagligen någonstans runt 200.000-250 000 lönearbetare.

Den största och mest betydelsefulla är CUB, som är en konfederation av flera basfack varav de största är Rdb och FLMU. Rdb är starka inom offentlig sektor, speciellt bland brandmän och socialarbetare. FLMU organiserar metallarbetare och är starka i industrierna runt Milano. CUB skiljer sig från den övriga basfackliga rörelsen genom att de har heltidsanställda funktionärer och kontorspersonal, samt att vissa delar av Rdb har tecknat kollektivavtal där de accepterat fredsplikten. Samtidigt finns det andra mindre basfack inom CUB som är radikalare och förespråkar självorganisering. CUB är nog de enda som har aktiva basfack inom alla yrkessektorer. En intressant detalj med CUB är att de även inkluderar en social rörelse som arbetar med bostadsfrågor.

En annan stor basfackförening är SLAI Cobas som grundades av bilarbetare runt Milano och Neapel. SLAI är idag starka inom verkstadsindustrin, men organiserar även bland offentlig anställda. SLAI är stolta över att vara en fackförening utan funktionärer – en federation av arbetsplats kollektiv och som strävar efter att vara en helt platt organisation utan någon intern byråkrati. Sin-Cobas bildades efter en utbrytning ur SLAI, då en minoritet av partitrogna anhängare till det Reformerade Kommunistpartiet lämnade SLAI i mitten på 90-talet, efter att de misslyckats med att ta kontrollen över SLAI. Sin-Cobas har framförallt ett fäste på FIAT-fabriken i Turin. Sin-Cobas gick senare ihop med Cobas-scuola, som organiserar inom utbildningssektorn och bildade Cobas Confederation.

Reformerade Kommunistpartiet (PRC) är ett ”kaderparti” som får cirka 5 % av rösterna i val. PRC bildades som en motreaktion av de som inte kunde acceptera det gamla Kommunistpartiets (PCI) omvandling till Demokratisk Vänster (PDS). PRC:s partilinje är egentligen att slåss om makten inom det stora facket CGIL.

I norra Italien finns ADL som anslutit sig till SLAI. ADL är en liten organisation, endast cirka 1000 medlemmar, som säger sig vara ett nätverk av arbetsplatskollektiv. De förnekar att de är en fackförening. ADL förespråkar självorganisering och förklarar sitt medlemskap i SLAI med att SLAI ”egentligen” inte är en fackförening, oavsett vad dess medlemmar tror.

Basorganisationen Confederation Nazionale COBAS som främst är starka i och runt Rom, till exempel på det stora sjukhuset Policlinico och de förnekar också att de är en fackförening.

Skälet till att en del basfack förnekar att de är fackföreningar beror på att de enbart tolkar in negativa saker i begreppet ”fackförening”, som till exempel anställda funktionärer, centralism, byråkrati och kollektivavtal. Mot detta ställer de arbetarkamp på egna villkor genom självorganisering och självverksamhet. Sedan har vi USI-AIT som var en stor syndikalistisk fackförening innan den krossades av fascismen på 20-talet. USI-AIT har växt under 90-talet, men splittrades för några år sedan i frågan om huruvida man skulle samarbeta med andra basfack eller ej genom paraplyorganisationen ARCA. Majoriteten som var för samarbete lämnade USI-AIT.

ARCA var ett lösare samarbete mellan mindre basfack. Kritiker har menat att ARCA främst formerades av juridiska skäl, en fackförening som organiserar minst 5 % inom en bransch får vissa rättigheter som annars saknas. Några av de som lämnade USI-AIT, bland annat USI-Lombardi, USI-Piedmont, USI-Bari och SAP-USI Health diskuterade förra året ett samgående med CIB-Unicobas, för att bilda en ny syndikalistisk fackförening. Unicobas har sin bas inom offentlig sektor, i synnerhet inom utbildningssektorn och har samarbetat med bland annat spanska CGT.

Nämnas bör kanske också COMU som är starka på den statliga järnvägen och CNL som organiserar buss och spårvagnsanställda. CNL bildades efter en utbrytning ur ett gult arbetsgivarfack.

Den stora konfederationen CUB bär den största splittringen inom sig – inom flygsektorn konkurrerar fyra olika basfack i CUB – huvudsakligen Sulta och Sanga, men även Rdb transport och Federationen av Förenade Transportarbetare.

Varför detta myller?

Det finns naturligtvis inslag av konkurrens mellan olika politiska idéer och personer i denna ”splittrade” rörelse, men huvudsakligen handlar det om skillnader i erfarenheter och synen på hur basfacken ska fungera.

Det är inte bara i frågan om anställda funktionärer som de skiljer sig åt, utan även hur de är uppbyggda och vissa organiserar till exempel efter yrke medan andra är yrkesöverskridande.

Motsägelsefullheterna är många inom cobas-rörelsen i Italien. De har inte helt lyckats bryta med en defensiv och legalistisk tradition som är djupt rotad inom arbetarrörelsen. Det finns även bland cobas ett vida spritt användande av professionell juridik och ett utbrett användande av delegering.

Men även fast de verkar oerhört splittrade, ser de sig själva som en rörelse och har flera gånger visat prov på sin styrka när de samarbetar.

När basfacken samarbetat runt demonstrationer har de enbart i Rom mobiliserat i storleksordningen 30 000-50 000 personer. Och nu denna heta vinter 100 000-300 000 personer, tillsammans med andra sociala rörelser (se förra LSM).

Den 15 februari i år organiserade cobas rörelsen en generalstrejk som mer än en miljon arbetare anslöt sig till.

Tanken att hela arbetarklassen ska organiseras i en enda stor slagkraftig organisation som ska utmana kapitalet i den ”avgörande striden” – är kanske helt förlegad. Kanske är det just basfackens myller och mångfald som är deras styrka?

I Sverige är inte heller vi i SAC ensamma om att stå utanför de stora fackföreningarna. Både Hamnarbetarförbundet och lokförarna i SLFF är exempel på arbetarkollektiv som föredrar att stå utanför, båda bildades efter motsättningar inom LO som resulterade i kollektiv utbrytning och båda har varit ute i strejker det senaste året.

Skillnaden är bland annat att vi i Sverige inte ens försöker att samarbeta.

Aktivisterna i CUB, SLAI och de andra sägs vilja skapa fackföreningar ”som de en gång var”, militanta organisationer som kämpade för att försvara arbetarnas intressen. Hur det än är med den saken, förs i alla fall en levande diskussion inom Cobas.

Ska en fackförening ha anställda funktionärer? Ska ett fack överhuvudtaget ha funktionärer? Ska man ställa upp i fackliga val till statligt sanktionerade företagskommittéer eller ska man uppmuntra skapandet av egna inofficiella kommittéer istället? Ska man skriva på avtal som leder till vissa förmåner som till exempel betald facklig tid för aktivister? Och hur ställer man sig till dessa avtal om de innehåller fredsplikt? Ska man kämpa för 30-timmars vecka? Eller en garanterad inkomst för alla (typ medborgarlön)? Eller en kombination av båda? Eller ingetdera? Dessa frågor diskuteras livligt inom de radikala basfacken i Italien idag.

I bakgrunden finns frågan om vad syftet med ”gräsrots” fackföreningar egentligen är? Vad vill vi uppnå och hur? Dessutom finns det praktiska problem som hur man organiserar den nya tidens arbetare, som visstidare på bemanningsföretag, men ofta även egenföretagare? Utifrån händelserna denna vinter, förs idag även en diskussion inom Cobas om att gå vidare från generalstrejken till den ”generella” strejken. Bara det senaste året har mycket förändrats, som vi får återkomma till.

Fritt översatt av Torfi Magnusson, våren 2002