Efterord till La Société du Spectacle

Kategori: Situationisterna

"Om du inte kan bli av med en bandit, gör honom till baron." Så lyder ett italienskt ordspråk. Guy Debord var nästan ända till sin död föremål för en tystnadens konspiration. I dessa dagar tycks hans och situationisternas verk vara utsatt för en pladdrets konspiration, vilket medför att dess innebörd förvrängs till oigenkännlighet. I Frankrike är det numera på modet att betrakta Debord som en elegant stilist, medan innehållet i det han skriver är av föga intresse. I Storbritannien och USA, där man under det senaste årtiondet har publicerat mer om situationisterna än någon annanstans, inklusive Frankrike, och där ämnet togs upp av akademiska och etablerade kommentatorer tidigare än i andra länder, betraktas situationiströrelsen däremot nästan uteslutande ur kulturhistorisk synvinkel.

Praktiskt taget all nutida diskussion kring situationisterna innehåller ett försök – kanske inte alltid medvetet – att göra dem ofarliga, att normalisera dem på ett eller annat sätt. Ett sådant sätt är att utan vidare framställa denna antipolitiska och antikonstnärliga rörelse som politisk och konstnärlig, och sedan rikta sitt intresse mot SI:s estetiska och "ludiska" förehavanden. Därav den fullständig tystnad som vidlåder allt som SI gjorde efter det att man hade brutit med de konstnärer som fortfarande var medlemmar 1962. Det man kan kalla den officiella redogörelsen uppmärksammar således med orubblig filologisk noggrannhet minsta lilla yttrande kring sådana tidiga lettristiska och situationistiska teman som dérive eller "unitär urbanism", bara för att rygga tillbaka och ta skydd bakom vaga generaliseringar när det blir tal om att beskriva situationisternas samhällskritik eller att förklara dess relevans (samtidigt som man ändå avger en läpparnas bekännelse till den). Sanningen är att den obestridligt beundransvärda form som SI:s angrepp på den etablerade världen tog sig under organisationens "konstnärliga period" inte kan uppskattas till fullo om man inte förstår att detta bara var ett första skede, som skulle ha begränsats till en rent utsmyckande roll i det förhärskande skådespelet om det inte snabbt hade överskridits av en verksamhet av mycket vidare betydelse.

En annan konsekvens av att man fokuserar intresset till enbart den första tredjedelen av SI:s historia är att Debords roll tonas ner, även om han får leva kvar som en skugglik gestalt som man inte kan skaka av sig. Det skadar inte att erinra om i vilken mån SI verkligen var Debords skapelse. Det är sant att andra bidrog en hel del, särskilt under den första tiden. Ändå skulle inte ens dessa bidrag ha haft samma betydelse om det inte var för den omisskännliga stil, det ojämförbara språk och den särskilda ton för vilka SI blev ryktbar – och det har de endast Debord att tacka för. Med undantag för Asger Jorn skulle alla övriga situationister vara bortglömda idag om det inte vore för att deras namn förknippas med SI och således med Debord. Vad beträffar "nashisterna" och andra konstnärer som uteslutits ur SI, sorteras deras senare verksamhet ofta in under rubriken "situationism". För vissa kommentatorer verkar det utgöra en speciell merit att ha varit ett av "Debords offer".

Det finns också de som tycks anse att den främsta arvtagaren till situationisterna med deras omstörtande verksamhet skulle vara något som kallas "transgressiv dekonstruktivism". Den tendens som i olika sammanhang är känd som poststrukturalism, dekonstruktivism, postmodernism eller medieteori känner ibland ett stort behov av att vara kritisk, och när den är på det humöret är den angelägen att införliva Debord. Som svar på detta duger det gott att (i lätt uppdaterad form) återge en inställning som först uttrycktes i situationisternas tidskrift 1967: "Vi vill att idéer åter ska bli farliga. Vi kan inte låta folk på grundval av en falsk och urvattnad eklekticism stödja oss tillsammans med alla dessa Derridas, Lyotarder, Rortys och Baudrillarder." Hur som helst förfäktar jag i den här boken en helt annan uppfattning, nämligen att Debords teori väsentligen är en fortsättning på Marx och Hegels verk och att dess betydelse ligger i just detta faktum. De som inte har något intresse av Hegels dialektik och Marx tolkning av denna, eller av de författare som är de mest ansvariga för att denna forskningsmetod hålls vid liv, riskerar – eller snarare: lyckas väl med – att förstå mycket lite av Skådespelssamhället.(1)

Fastän ingen akademisk eller subkulturell avhandling uppmärksammar det, demonstrerar Debords verk självt på ett effektivt sätt att Hegels och Marx begrepp fortfarande är mycket användbara om man vill förstå den moderna världen, särskilt den självdestruktiva karaktären hos ett samhälle som drivs av varan.(2) Det är i själva verket först nu, då globaliseringen till slut har förverkligat den ökända "totaliteten", som den hegelskt marxistiska teorin verkligen kommer till sin rätt; och det är utan tvivel just därför som våra auktoriserade intellektuella under en längre tid, och med sällsynt samstämmighet, har förklarat att det inte finns något som är så otidsenligt och irrelevant som Hegels begrepp. Hegel är den mest frånvarande gestalten för dagen – i detta avseende överträffar han till och med Marx, ty marxismen betraktas ändå som acceptabel i någon mån så länge den är analytisk, strukturalistisk eller moralisk till karaktären (för att bara nämna de ledande varianterna). Hegeliansk marxism avfärdas i allmänhet, både inom och utanför den akademiska världen, som den dödaste av alla döda hundar, som högsta uttrycket för det slag av "totaliserande teori" och "storslaget berättande" som det moderna samhället högt och tydligt förklarat sig ovilligt att stå ut med. Genom att tillgripa sådana exorcismer följer den officiella vetenskapen en säker instinkt, ty utan den hegelska dialektikens kategorier – hur mycket de än behöver kastas om, omarbetas, vändas uppochner eller överskridas – måste all förståelse av det kapitalistiska samhället i bästa fall förbli fragmentarisk och utan all tillämpning; den blir vad SI kallade "forskningsresultat utan bruksanvisning". Fakta som framkommer med icke-dialektiska metoder förblir ändå obrukbara eller omvandlas till felaktigheter om de inte inlemmas i en förståelse av helheten. Detta begrepp utgör tydligen horror maximus för "politiskt korrekta" tänkare, men knappast mer uthärdliga för dem är de dialektiska begreppen om skillnaden mellan väsen och fenomen och om en objektiv sanning skild från en empirisk, eller rent av uppfattningen att varje fenomen är ett resultat och således bara kan förklaras i termer av dess historiska tillblivelse. Detta är inte rätt plats att diskutera huruvida Hegels tolkning, enligt vilken varje enskilt fenomen inte är något annat än ett moment i en process att bli helhet, har universell ontologisk giltighet och stämmer för varje historisk period. Vad som står utom all diskussion är däremot att en sådan (negativ) helhet faktiskt existerar i fråga om det kapitalistiska samhället, därför att den förhärskande varulogiken inte medger någon självständig existens för någon annan verklighet; och sålunda att bara ett sätt att tänka grundat på helheten adekvat kan beskriva den situation vi befinner oss i. Denna slutsats är både förbjuden och fullständigt meningslös för det postmoderna tänkandet; hur Debords postmoderna beundrare lyckas undgå att se att hans teori är "totaliserande", ja, det är en hemlighet som bara de själva känner.

Hegels dialektik genomsyrar hela första avdelningen av Kapitalets första bok, där Marx utforskar de grundläggande och avgörande faktorerna värde, vara och pengar med deras djupgående motsägelsefyllda och slutligen självdestruktiva karaktär. Denna analys av "cellformen" representerar idag det väsentligaste i Marx testamente och att Debord har tagit upp den på nytt är utan tvivel en av hans viktigaste insatser. Det bästa exemplet på ett hegelianiserande begrepp hos Marx – och därmed ett begrepp som nästan helt ignorerats i den marxistiska traditionen – är begreppet abstrakt arbete, som tämligen ingående behandlas i denna bok. Uppfattningen att vad som helst samtidigt kan vara konkret och abstrakt är naturligtvis en styggelse för varje positivistiskt medvetande. Ändå är dynamiken hos det abstrakta arbetet som ett mål i sig, pådrivet av ett behov av ständig tillväxt långt bortom alla överväganden om nytta, den enda förnuftiga förklaringen till de omvälvningar som äger rum vid detta sekelskifte. Det här sättet att tänka historiskt kan därför inte förbli huvudsakligen kontemplativt. Som hos inget annat sätt att tänka är övergången till praxis immanent hos den hegel-marxistiska dialektiken; ingen annanstans drivs tänkandet på detta sätt mot sitt eget förverkligande. Det är på intet vis förvånande att hegel-marxistiska teorier blivit aktuella vid tider för våldsamma sociala uppror – kring 1920 till exempel, eller 1968. Surrealisterna och situationisterna kanske inte hade läst sin Wissenschaft der Logik så väldigt noga, men de visste mycket väl varför Hegel var en given referenspunkt.

Vilka dess subjektiva intentioner än må vara, driver den lysande postmoderna församlingen däremot hyllningen av det som existerar så långt det går. Dess index verborum prohibitorum sammanfaller exakt med det dialektiska tänkandets kategorier: helhet, sanning, förnuft, historia, objektivitet. Alla frågor som rör de fetischistiska former som styr det här samhället är uttryckligen bannlysta. Men dekonstruktivismen är slug och den härmar framgångsrikt en radikal kritik av alla vedertagna idéer. Med ett numera välkänt knep kanaliserar den det verkliga sociala behovet av en genomgripande och frätande kritik, tillämpad även på de till synes mest uppenbara och neutrala idéer, till menlösa former som vare sig den vill det eller inte alltid till sist lyder "skådespelets syntax": ett perfekt exempel på détournement, men i detta fall ett détournement iscensatt av makten.

Det är en vitt spridd missuppfattning att Debord skulle vara en föregångare till Baudrillard och att Baudrillards begrepp "simulacrum" skulle vara en radikalare version av begreppet skådespel. Feuerbachs påstående att "vår tid föredrar kopian framför originalet", vilket Debord använder som motto för Skådespelssamhället, visar sig sålunda kunna gälla även för en radikal kritik. Som svar på det hot som den situationistiska teorins uppdykande utgjorde, valde några av dem som hyllar den förhärskande tingens ordning direkt efter 1968 att tala den radikala kritikens språk, ja, till och med på ett sätt som tycktes ännu extremare och mer vågat. Det faktiska innehållet och avsikten var emellertid motsatt varje radikal kritik. Om det är sant att vi vadar i ett hav av okontrollerbara bilder som står i vägen för verkligheten, kan detta få det att se ännu djärvare ut att påstå att verkligheten har försvunnit helt och att situationisterna ändå var alltför återhållsamma eller alltför optimistiska om framtiden eftersom abstraktionsprocessen nu har uppslukat hela verkligheten och skådespelet blivit ännu mer "skådespelsmässigt", ännu mer totalitärt, än man först kunde föreställa sig, och har utvidgat sina kriminella böjelser till att "mörda själva verkligheten".(3)

Fastän Baudrillard nästan aldrig citerar situationisterna talar han ofta om "skådespelet" eller "skådespelssamhället". Han anammar Debords beskrivning av en fortskridande åtskillnad mellan skådespelet och verkligheten men dröjer kvar på ett strikt fenomenologiskt plan och bryr sig aldrig om att finna en orsak till åskådarens förmodat oemotståndliga och irrationella begär att med hull och hår sluka skådespelet. När Baudrillard påstår att "'skådespelets' abstraktionsprocess aldrig har varit oåterkallelig, ens för situationisterna … medan ovillkorligt förverkligande är oåterkalleligt", när han vidhåller att skådespelet "ändå erbjöd utrymme för ett kritiskt medvetande och avmystifiering" men att vi nu är "bortom all desalienering", blir det helt uppenbart att den enda avsikten med sådana hänvisningar är att slå fast att allt motstånd mot skådespelet är fåfängt.(4)

Verklighetens påstådda försvinnande, som pompöst presenteras som en obehaglig sanning eller skrämmande upptäckt, är i själva verket ytterst lugnande i en krisperiod. Om skådespelets tautologiska karaktär, som Debord kritiserar, är ett uttryck för varuekonomins automatik där den fri från all kontroll fortsätter sin vansinniga färd, då finns det i sanning mycket att vara rädd för. Men om det däremot handlar om tecken som hänvisar till andra tecken som i sin tur hänvisar till ytterligare andra, om det inte finns något original till en förfalskad kopia, då är det absolut riskfritt att bli invecklad i verkligheten. Man kan göra anspråk på att fälla radikala negativa moraliska omdömen om ett sådant tillstånd, men varje sådant omdöme är med nödvändighet enbart en dekoration.

Det är bättre att inte betrakta det postmoderna på teoretisk nivå utan som en avspegling av ett särskilt historiskt ögonblick. Det "avförverkligande" som så ofta åkallades av postmoderna tänkare hade en tydlig "verklig" grund i åttiotalets rent spekulativa boom, som finansierades med lån och fylldes på med kapital som inte längre lockades av produktiva investeringar. Tidens euforiska klimat var en stor bubbla av falska pretentioner. Med ett ord var både boomen och euforin simulerade. På samma gång var avförverkligandet mycket efterlängtat, i synnerhet sedan en gång euforin upplösts tillsammans med utsikten att med konstgjord andning kunna förlänga i det oändliga ett finansiellt system som inte hade någon grund i produktionen. När det ytterst obeständiga hos det egna livets grundval, det individuella eller det kollektiva, när verkligheten i all sin förskräcklighet inte längre kan hållas på avstånd men ändå inte går att uppfatta helt och fullt, när grannens hus brinner ner medan ens eget endast blir lätt skadat, då är tiden mogen för teorier som utropar att allt är relativt och inget kan fastställas med säkerhet, att inget går oåterkalleligt förlorat därför att till allt finns kopior, proteser, ersättningar bekvämt till hands, att allt är utbytbart, möjligt att kombinera, möjligt att montera ner.

Det uns av sanning som den postmoderna teorin ändå innehåller består av dess beskrivning av virtualiseringsprocesser, av det faktum att den tog dessa processer på allvar. Sedd som enbart en beskrivning av verkligheten under de senaste årtiondena har postmodernismen ofta varit överlägsen den marxistiskt inspirerade sociologin. Postmodernismen förkastar med rätta de "traditionella marxisternas" positiva användning av kapitalistiska kategorier som arbete, värde, produktion. Men trots att den ställer verkliga frågor kommer dess svar ändå från ingenstans och de leder ingen vart. En del andra missuppfattningar behöver skingras med tanke på den helgonlika bild av Debord som nu håller på att byggas upp. Först och främst var Debord ingen ordinär intellektuell och han valde självmant rollen som buse. Hans förmåga att göra skandal låg, och ligger fortfarande, inte bara i det han sade utan också i sättet att leva och det exempel han utgjorde. Hans verkningsfulla demonstration av att man kan göra sig hörd utan att ingå kompromisser, vilket andra betraktar som normalt i sammanhanget, är naturligtvis outhärdlig för de flesta intellektuella idag. Det mest beundransvärda hos Debord är emellertid inte så mycket att han aldrig kompromissade – för det kan man säga om vilken sekterist eller eremit som helst – utan snarare att han lyckades leva väl samtidigt som han påverkade världens öde.

På senare tid har det uppstått en bisarr kult av Debord som hotar att förvandla honom till en popidol, ett slags Che Guevara för finsmakare. Som en bokhandlare i Paris uttryckte det: "Det finns massor av pengar att tjäna på T-shirts och askkoppar med Guy Debord." Ett passivt dyrkande av ikoner ur verkliga livet som ett sätt att kompensera för ens eget eländiga liv är ett väsentligen "skådespelsmässigt" slag av projektion. Tillämpat på Debord har det länge hemsökt de marginella "prosituationistiska" kretsarna, nu tycks det redo att fånga en mycket bredare publik.

Till sist måste understrykas att trots bedyranden från så många av dem som förtalade honom – och inte så få av hans beundrare – var Debord ingen nihilist. Inget kan vara felaktigare än den bild som ibland målas upp av en envis figur som smider ränker natt och dag, överöser var och en som är olycklig nog att komma i närheten med förolämpningar, fördömanden, bortstötning och förbannelser, och som till sist kröner sin bedrövliga existens med självmord. Sanningen är den att Debord älskade mycket, däribland naturligtvis livet i Paris så som han kände det på femtiotalet. På senare år lyckades han alltid finna människor och platser att glädjas åt, särskilt i sådana quartiers populaires som fortfarande existerade. Eftersom han aldrig tagit intryck av skådespelets falska löften tycks han ha funnit ett slags verklig lycka. Debord hade bara förakt till övers för den pråliga hopplöshet som flirtar med självdestruktion och beundras så på konstgallerier och i lärosalar. Så tidigt som 1955 kallade han Artaud för ett överskattat kadaver – ett nålstick som fyrtio år senare fortfarande chockerar småsnobbiga kretsar i Paris.(5) Med hans egna ord: "Jag tänker inte klaga, särskilt inte på det sätt jag har lyckats leva."

Rom juli 1998
Anselm Jappe

Noter:
(1) Medan jag i den här boken utförligt behandlat Lukács inflytande på Debord och likheten mellan Debord och Adorno, tror jag att jag forskat för lite i Debords tacksamhetsskuld till Karl Korsch.
(2) För en tolkning av Marx som ligger nära den som genomsyrar denna bok se Moishe Postones utmärkta verk Time, Labor, and Social Domination.
(3) Skillnaderna mellan Debord och Baudrillard understryks också av Sadie Plant i The Most Radical Gesture: The Situationist International in a Postmodern Age, och av Steven Best och Douglas Kellner i The Postmodern Turn, särskilt kapitel 3, "From the Society of the Spectacle to the Realm of Simulation: Debord, Baudrillard and Postmodernity".
(4)Jean Baudrillard, Le Crime parfait, s. 47–48; engelsk översättning: The Perfect Crime, s. 27.
(5)Se Michel Surya, "Le Cadavre surfait de …", Lignes 31, maj 1997, s. 207.