5 bilder: Första Maj Malmö 2008-suf

"Vi kan övertaga denna planet, omskapa alltsammans så att vi kan trivas här." -Anton Nilson (1887-1989)

Natten den 11 juli 1908 rodde Anton Nilson ut i Malmö hamn. Vid kajen där K3 ligger idag låg strejkbrytarfartyget Amalthea förtöjt. I hamnen hade sedan en tid en seg strejk utspelat sig. Arbetarna strejkade för bättre livsvilkor, men arbetsköparna vägrade att ge efter. Man tog in brittiska strejkbrytare för att försöka knäcka strejken.

I de nordeuropeiska hamnarna var problemet med arbetsköparnas användande av strejkbrytare extra utbrett och det hotade att för alltid underminera hamnarbetarnas kamp.

En strejkbrytare är den lägsta formen av mänskligt liv; enligt Jack London en förrädare av sin Gud, sin mor och sin klass.

Tre ungsocialister bestämde sig därför för att skrämma svartfötterna ordentligt, att försöka göra upp med strejkbryteriet en gång för alla.

När Anton Nilson nått fram till Amalthea från vattensidan förde han in en bomb genom en lastport i båtens sidan, ca. 2 meter över vattenlinjen. Smällen fick fönsterrutorna att skallra i hela Malmö och hördes ända borta i Lund. En svartfot dödades.

De tre greps snart av polisen. Anton Nilson och Algot Rosberg dömdes till döden, Alfred Stern till livstids straffarbete.

En enorm rörelse för Amalthea-männens frigörelse växte, såväl i Sverige som utomlands. Till slut var situationen så spänd så att man fruktade att en avrättning av Anton Nilson skulle kunna utlösa revolutionen. Kulmen var en demonstration i maj 1917 utanför det fängelse i Härnösand där Nilsson satt inlåst. 11000 arbetare deltog i ett fritagningsförsök.

Situationen blev till slut omöjlig. Regeringen benådade Amaltheamännen i skräck för vad som annars väntade.

I år är det 100 år sedan bombattentaten mot Amalthea.

Idag, på arbetarnas dag, hyllar vi minnet av Anton Nilson och vår historia av kamp. Vår klass har aldrig accepterat att gå med sänkt huvud och mössan i hand. Vi gjorde det inte 1908 och vi gör det inte idag. Det finns en historieskrivning i vårt land, de socialdemokratiska klasskompromissernas historia, som har försökt utplåna minnet av vår militans och våra kamper. Enligt denna historia är alla våra erövringar i självaste verket gåvor. I bästa fall resultatet av ordnade förhandlingar mellan fackföreningsledare och industrin.

Men om vi lägger våra huvuden mot marken hör vi andra röster. I vår egen stad, överallt runt omrking oss finns de platser där arbetare konspirerat, strejkat, plundrat butiker, organiserat fackföreningar, brytit upp gatstenar, misshandlat strejkbrytare, slagit in fönsterrutor, kastat bomber. Våra erövringar är resultatet av kamp.

Efter bomben mot Amalthea försvann de engelska strejkbrytarna från de svenska hamnarna för alltid.

Vi har inte glömt vår historia. Men borgarna har glömt. Vi demonstrerar idag för att påminna dom om vilken enorm kraft som finns hos arbetarna. 1908 exploderade klasshatet i Malmö hamn, i Kockumsbassängen vid den kaj där K3 ligger idag.

Idag väntar klasshatet på att brisera på andra platser; på arbetsfömedlingar, i skurhinkar på McDonalds klockan 4 på morgonen, på bemanningsföretagens korta jobb, i fikarummen på MAS, bland unga pojkar som tvingas stå mot väggen i 30 minuter till allmän beskådan och förnedring för att de passade in på ett signalement som skulle kunna ha varit halva Malmös befolkning.

Vi demonstrerar idag för att hedra minnet av alla klasskämpar i vår historia, som inte accepterat eller accepterar orättvisorna. Och vi demonstrerar för att säga till borgarna: Anton Nilson lever!